tisdag 16 januari 2018

St Lucia - Santa Marta 6 - 16 jan

Äntligen start!
Starten mot Santa Marta var planerad till den 6 januari kl 12.00 och allting skedde mycket professionellt. Vi skulle passera mellan en boj och en startbåt, där hela ARC-administrationen vinkade oss farväl. Det regnade och var lite blåsigt så vi fick ta på oss lätta regnkläder.
Vi försökte hålla oss i bakgrunden för att inte bli påseglade av någon av de adrenalinstinna konkurrenterna.

Vi passerar startlinjen                                             


Bijou i startögonblicket


Smörsegling
Vi fick en fantastisk seglats med vinden helt akterifrån i ca 10-12 m/s och det kändes som vi forsade fram. Vår gast Per kom snabbt in i våra rutiner och allting fungerade perfekt.
Roger tyckte att det var svårt att ligga kvar i kojen och dessutom himla varmt. Han hittade sin favoritplats i sittbrunnen, helt opåverkad av vågors brus och vindars sus.
Vi hade dock lite motgångar i form av att generatorn inte riktigt ville vara med samt att den främre toan strejkade. Generatorn löste vi undervägs men toan återstår att fixa.

Bijou flyger fram i natten


Elisabeth har hittat sin plats på fördäck


Squalls
Det som är lite utmanande är de squalls som kan dyka upp vid ostabila väderförhållande. Detta innebär ett kraftigt lokalt regnväder, ofta med kulingvindar som kommer över en väldigt snabbt.
På dagarna ser man dem in real life och på nätterna ser man dem på radarn. Då gäller det att rulla in den spirande genuan och segla med vinden.

Kraftigt oväder på gång


På grund!!!!
World ARC är ett ”funrace”, vilket innebär att det är en tävling men att man förväntas ta lätt på tävlingsmomentet. Före tävlingen frågade jag en av skepparna hur mycket allvar han trodde att man tog tävlingsmomentet på. Han funderade en stund och sa sedan: Very seriously!
Med vår stagsegelsättning har vi en stor fördel gentemot alla de andra båtarna; dels genom att det ger hög hastighet även då vi går väldigt lågt mot vinden och dels genom att vinkelskillnaden vid jipp är väldigt liten – endast ca 20-25 grader. Vi gick därför kortare väg än samtliga andra båtar, seglade snabbare än de flesta och passerade mållinjen som femte båt, slagen endast av fyra mycket större båtar.
För att kunna jämföra resultaten för båtar av olika storlekar har man ett handikappsystem och efter korrigering för detta vann vi såväl vår egen klass som totalen med mycket stor marginal, ca 14 timmar före tvåan.
Vi passerade mållinjen kl 02:16 natten till torsdagen den 11 januari och blev guidade in i marinan av ARC-ledningen som var på plats. Då vi tuffade in mot vår plats i marinan kände vi att båten plötsligt bromsades upp. Vi hade gått på grund! Ekolodet visade på 1,1 m, men Roger hade fokus på helt andra saker än ekolodet då vi ledsagades in.
Nåja, med full back lyckades vi ta oss loss och slutligen fick vi vår plats och ett varmt mottagande med välkomstpaket och fotografering. Oj vad gott det var med en säng som stod still och vad skönt att kunna koppla in landströmmen.
Efter en välförtjänt pilsner dök vi i säng och sov tungt.

Fiskefångsten blev mager - endast flygfiskar på däck


En harmonisk trio till havs


Efter målgång i Santa Marta marina


Slitage på linor
Under seglingen gjorde vi däcksinspektion en gång per dag för att hitta eventuella felaktigheter. Något man måste ta stor hänsyn till under längre seglatser är slitage på linor på grund av skav.
Vi rättade till några felaktigheter men under slutinspektionen i marinan upptäckte vi att linan till första revet var nästan av samt att linan till bombromsen hade fått sitt hölje avskavd. Dessutom hade linan till bombromsen legat mot botten på dingen och skavt igenom gelcoaten. Lite fix alltså!

Då vi kvicknat till var det dags för en stadstur arrangerad av ARC. Elisabeth och Roger satt nära guiden i bussen och eftersom folk längre bak var lite ointresserade fick vi en näst intill privat guidning.
Turen gick bl.a. till Colombias nationalhjälte Simon Bolivars hem som numera var museum. Simon Bolivar föddes i Venezuela och verkade i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och hann före sin död befria sex latinamerikanska länder från det spanska väldet. Han dog 1830.
På kvällen anlände vår fjärde besättningsman Åke som visade sig vara en trevlig prick. Han och Per är gamla seglarkompisar sedan länge.

Per, Elisabeth och Åke poserar 


Beachparty
Nästa dag stod det beachparty på programmet och hela gänget bussades till en härlig strand där vi hängde hela dagen och fick chansen att lära känna varandra. Det bjöds på grilltallrik och pilsner.

ARC-deltagarna lär känna varandra på beachpartyt


Ny lokal variant av solskydd på beachen


Besök på kaffeplantage
Är man i Colombia måste man besöka en kaffeplantage! Sagt och gjort – vi anmälde oss till en tur till den sista traditionella kaffeplantagen i Colombia. Det bar iväg upp i bergen i karavan och vi skumpade oss igenom sceniskt vackra omgivningar upp till en mysig fabrik med produktionsutrustning som fick en att tänka på tidig industrialisering i England.
Allting drevs av vattenhjul där kraften fördelades med stora svänghjul och banddrift.
Efter rundvisning av en engagerad Colombian som förklarade den energisnåla produktionen bjöds det på egenproducerat kaffe och tre stora chokladkakor. Vilken lunch!

Det bär iväg i karavan upppåt bergen


Naturen är storslagen här


Kaffebönorna ligger inkapslade i vinrödsaktiga bär


Kaffebönorna processas i ett flertal steg


Säckar med kaffe i väntan på att exporteras


Kaffet avnjöts med söta kakor



Nu pysslar vi om Bijou inför nästa etapp som startar på onsdag 17 januari och går till San Blas. Vi beräknas vara framme två dygn senare.

tisdag 9 januari 2018

St Lucia - Santa Marta - dygn 3

Dagarna glider förbi mer och mer rutinartar och seglingen löper på fint. Det är läns hela tiden, dvs vinden kommer in i stort sett akterifrån. Vi har lyckats minimera vindvinkeln för den upplevda vinden till 162 grader, vilket innebär att den verkliga vinden är ca 168 grader. Så små vinklar förutsätter starka vindar, åtminstone 10 m/s samt ett bra system för att förhindra ofrivillig jipp, dvs att vinden kommer in från fel sida av seglet och skickar över bommen till andra sidan. Dessutom måste man ha en segelsättning som är snabb vid små vinklar och det har Bijou.
Vi har traditionellt använt preventers för att förhindra ofrivilliga jippar, dvs man binder fast bommen. Denna säsong provar vi ett nytt koncept med bombroms istället, men inte den traditionella där man snurrar en lina runt en cylinder och drar åt så att friktionen försvårar för bommen att röra sig. Vi hittade en lösning med en hydrauliskt bromsad cylinder. Fördelen är att man då inte behöver dra åt linan så hårt, vilket kan påverka trimningen av storseglet. Det blir ju i så fall en extra kick. Den hydrauliska behöver bara sättas an med handkraft.
Så här långt är vi fantastiskt nöjda och kan vekligen rekommendera den. Jag har glömt vad märket hette, men det kan ha varit ABS, eller i alla fall tre versaler. Jag är övertygad om att vi mellan St Lucia och Santa Marta blir den båt som seglar kortast sträcka.
Vi har nu ca 30 timmar kvar till målet.

Elisabeth, Roger och Per
s/y Bijou

måndag 8 januari 2018

St Lucia - Santa Marta - dygn 2

Vi känner oss väldigt ensamma trots att vi är 34 båtar som seglar mot samma mål. Inatt försvann den sista AIS-triangeln och vi ser heller inga båtar på radarn. Vi är alltså ganska så utspridda, men imorgon kväll, då vi passerar udden ner mot Santa Marta, kommer vi säkert att få AIS-kontakt innan vi är framme vid målet. 
Roger har hittat en favoritkojplats i sittbrunn. Oj vad tungt han sover där!
Annars kan vi rapportera att det var Elisabeths hemgjorda yoghurt till lunch och blir hennes chicken curry till middag. Måltiderna är dagens huvudpunkter!
Vi passerar snart Bonaire på 35 M avstånd. Allt väl ombord.

Elisabeth, Roger och kusin Per

söndag 7 januari 2018

Rock´n roll

Vi är inne på andra dygnet av benet från St Lucia till St Marta. Starten från Rodney Bay var spektakulär; vi var 34 startande båtar som skulle passera en linje mellan en startboj och en startbåt. Precis som på en riktig regatta!
Det var första gången för Roger, men inte för Elisabeth som tävlat lite i sin ungdom.
Det regnade(!) och alla andra båtarna var väldigt taggade. Speciellt en tysk äldre man i en Sweden Yachts 45, dvs storasysterbåten till Bijou. Vi försökte mest att inte vara i vägen. Vad spelar några minuter i början för roll om man ska segla 815 M? Men Elisabeth erkände att hon fick en adrenalinkick.
När vi väl kommit iväg blev det en ganska rullig och bumpig historia och det är svårt att ligga kvar i kojen. 
Första dygnet präglades av lite meck. Vår extragenerator, lilla fröken Panda, som fungerat perfekt tidigare under säsongen blev plötsligt överhettad och stoppade. Suck! Skulle man vara tvungen att börja per omgående med att riva upp allt som omsorgsfullt stuvats i styrbords akterstuv! Jodå, så fick det bli. Några timmar senare var sjöfiltren rensade och impellern bytt och fröken Panda spann som vanligt igen.
Idag var det dags igen. Då Roger hade ett ärende till toaletten gick det inte att spola efteråt. Efter någon timmas arbete i sitt anletes svett konstaterade Roger att detta var ett jobb för proffs. Vi får fixa toaletten i Santa Marta.
Tur att vi har en reservtoalett!
Jag måste faktiskt erkänna att jag inte gav allt för att laga toaletten eftersom vi bekänner oss till tron att antalet fel alltid är konstant och vad kunde hända istället om detta fixades? Generatorn var dock för viktig för att hamna inom ett sådant övervägande.
Seglingen har gått bra så här långt och en majoritet av deltagarna har fått nöja sig med att se vår akter. Men det är fyra dygn kvar...

Hälsningar från Elisabeth, Roger och Per på s/y Bijou

torsdag 4 januari 2018

Martinique - St Lucia 23/12 - 4/1

Incheckning i le Marin
Vi checkade in i Le Marin, Martinique, dels för att träffa våra franska vänner på Pegase Rider och också för att hämta upp vår första crew – Elisabeths kusin Per. Till honom hade vi sagt – ta bara med shorts och t-shirts, här är alltid sol och varmt, men oj vad det blåste och regnade de följande dagarna!
Vi hyrde bil för att göra en utflyktsdag på Martinique. Då vi hade en gammal rostig dykarkniv (men av god kvalitet) som suttit på masten några år började vi färden med att försöka hitta en knivslipare vi fått tips om. Det var ett äventyr att hitta honom med folk som gärna ville visa vägen utan att veta exakt. Vägnamn och nummer kan vara lite sällsynta här.
Alltnog, vi hittade honom och kniven blev som ny! Då vi frågade vad han ville ha betalt för jobbet svarade han att det inte kostade något. Roger stod på sig, men han svarade avslående. Då gav vi honom ändå vad vi tyckte det var värt och han tog emot det. Folk är som sagt väldigt tillmötesgående.
                           
Här e de bara sol, eller?                                              Hos den modeste knivsliparen 
 

Är man på Martinique måste man ju köpa rom så vi åkte till Le Mauny Distillery som vi kände till sedan förut. Där fick vi en rundtur med ett litet tåg och förklarat tillverkningsprocessen på fin franska. Tur att det fanns lite broschyrer på engelska.
Våra goda vänner från Lazy Jack som vi seglade i Östersjön med i somras hade bestämt sig för att komma på besök över nyår. Det var ett kärt återseende och vi fick ett par trevliga dagar ihop innan vi behövde dra oss söderut.
Vi stannade en natt i St. Anne och fick bada och ligga på svaj en natt. Vi tror att vår nye crew Per uppskattade det doppet.

Bra inköp på Le Mauny                          I sittbrunnen hos Pegase Rider


Här skålas det i spetsad champagne                    Philippe och Francoise hjälper oss ut


Då vi ankom Rodney Bay fick vi en bra plats vid bryggan och på ARCens kontor blev vi matade med information. Programmet för kommande dagar såg tight ut.
Första kvällen var det Ice-breaking party och vi träffade huvuddelen av de 37 båtar vi skall segla ihop med. Det är folk från världens alla hörn och båtar av alla sorter och storlekar. Vi är dock den enda svenska båten.
Dagen därpå hade vi säkerhetsgenomgång. Då kom en ”yellow shirt” ombord och inspekterade och bockade av att vi har all den säkerhetsutrustning som krävs.

Per premiärstyr Bijou                                              WorldARC Itinarary


WorldARC-flaggan hissas                   Föredrag om vädersystem


Nyårsafton på beachen
På nyårsaftons kväll åt vi japanskt och tog en lång promenad (det fanns ju barer på vägen) till beachen där det skulle bli fyrverkerier. Det var en härlig blandning av vita och svarta som skålade och vissa som nyårsbadade.

Fyrverkeri i Rodney Bay


Första benet till Colombia
Nu ligger vi i startgroparna – starten sker på lördag kl.12.00 – och vårt första ben går till St Marta, Colombia, vilket beräknas ta ca fem dygn.
Dagarna är fyllda med förberedelser; matlagning, föredrag och en rad sociala aktiviteter så att alla ska lära känna varann. Bland annat har vi fått oss till livs en riktigt bra föreläsning om ”Navigation in remote areas”. Innebörden var att ju längre från allfartsvägarna, desto mindre precisa sjökort och mer behov av ”eyeball navigation” och nedladdade sjökort från Google Earth eller Bing. Spännande!

Vill ni följa hur vi ligger till i förhållande till alla andra båtar går ni in på Worldcruising.com - World Arc- Where are the boats - Route St Lucia – Mackay och slutligen är det en liten flik till vänster där man kan klicka på Bijou.
WorldARC har dessutom en facebooksida där ni kan få en glimt av oss någon gång.
Nu får ni hålla tummarna!

Elisabeth lagar delikatesser och Roger går igenom navigationssystemen



Nu e vi på G!

fredag 22 december 2017

Grenada - Martinique 23/11 - 22/12

Ny säsong – Nya Äventyr
Grenada brukar ju aldrig vara svårt att ta med sig grejer till och vi hade 100 kg bagage med många reservdelar fördelade i alla fem väskorna. Ajajaj, nya regler och tullen ville intresserat se vad vi hade i våra väskor.
-Boat in transit, sa vi som vanligt. Det brukar vara de magiska orden.
-Har ni kvitton, sa tulltjänstemannen.
-Nej, sa vi.
-Då får vi ta en titt, sa han. Vilket värde tror ni att ni har varor för?
-Tjugo tusen SEK, sa Roger, vilket var en kraftig underdrift.
-Hoppsan, sa tulltjänstemannen.
Då detta lät allvarligt och vi inte riktigt visste vad konsekvenserna av vårt smugglingsförsök skulle bli – vi gick ju på grönt – rotade vi fram kvitton från en av leverantörerna. Den var på ca tjugo tusen och tulltjänstemannen sken upp.
-Så ni har hittat fakturan, sa han.
-Japp, sa vi.
-Ni har nu två möjligheter, sa han. Antingen betalar ni 800 US$ och kan gå härifrån som om ingenting hänt. Eller så skaffar ni en tullagent som gör en inklarering för er och vi behåller samtliga era väskor tills allt är klart. Detta kostar er 70 US$ plus kostnaden för agenten.
-Fint, sa vi. Då väljer vi det billiga alternativet.

Så endast med varsin necessär kom vi sent till vårt hotell på varvet i Clark´s Court. Nåväl, det visade sig att kvinnan på marinakontorets man var just en tullagent så ytterligare ett dygn senare fick vi våra väskor till en totalsumma av 1500 kr. I detta ingick att agenten levererade väskorna till oss.

Bijou såg så fin ut när vi kom; bottenmålad och polishad. Nu skulle vi bara byta anoder samt oljor, filter och impellers till herr Penta och fröken Panda, sen skulle vi kunna sjösätta.
Det körde dock ihop sig per omgående. Då Roger i förbigående kände på gasreglaget visade det sig sitta stenhårt fast. Det gick inte att rubba. Jaha, ny gaswire, tänkte vi. Vi hade iofs med oss en reservwire, men den byter man inte på fem minuter och speciellt inte om man har en kroppskonfiguration som Roger. Det behövs smala dvärgar för sådana uppgifter.
Det finns bra företag som kan ordna sådana här uppgifter på Clarks Court Marina, men de hade arbete upp över öronen.
Ok, jag gör ett försök med CorrosionX och WD40, tänkte Roger och demonterade gasreglaget. Droppe för droppe sprutade Roger in rostlösande och smörjande vätskor i vajern – och efter några timmars envetet arbete lossnade det. Till slut gled det bättre än det någonsin tidigare gjort. Nu kan vi fingerlätt göra små justeringar av varvtalet! Vi kunde alltså sjösätta enligt plan.

Då vi äntligen låg i vattnet kändes det hääärligt! Vi firade med en god middag i sittbrunn och Elisabeth plockade fram sin goda, sega lakrits som efterrätt. Hoppsan, vad var detta? sa Roger och plockade ut en tandbrygga ur munnen. Jaha, huvuduppgiften nästa dag fick bli att hitta en tandläkare och det gick lätt.
-Kan vi få en tid inom några dagar, frågade vi.
-Varför inte komma nu? sa tandsköterskan och en taxiresa senare var bryggan på plats!

Inför denna säsongen hade vi beställt ny canvas, dvs. sprayhood, stackpac samt bimini med nedrullbara solskydd av Turbulence segelmakare. Deras duktige hantverkare Rodney var och finjusterade lite och det såg jättefint ut – fram tills nästa spöregn. Det regnade in lite här och där. Vi förflyttade oss till Prickly Bay där Turbulence har sitt säte och ett par dagar senare hade Rodney gjort förbättringar på canvasen och vi kände oss jättenöjda.

Ny sprayhood och bimini                     och vi fick ett uterum också


Raskt tempo upp till Martinique
På grund av detta var vi ju lite försenade på vår färd upp till Martinique där nästa jobb, riggbyte, skulle utföras så vi fick ruscha förbi alla fina öar på vägen.

Äntligen på väg!


De vinddrivna tu till havs igen



Första stopp blev Carriacou, sedan direkt till Bequia, där vi hade tänkt checka ut och in på samma gång för att segla vidare norrut.
Då vi kom till incheckningen i Bequia klockan 11.55 stängde passpolisen sin lucka demonstrativt med en smäll.
-Stänger ni nu, frågade Roger vänligt.
-Ja, jag öppnar igen om tre timmar, sa den stränga passpolisen.
-Då ger vi fanken i att checka in och ut och låtsas som om vi aldrig varit där i år, sa Roger till sin fru.

Sedan blev det ett långt ben till Rodney Bay där vi låg med gul flagg över natten innan vi angjorde Le Marin på Martinique.

Vackra men farliga St Vincent          Pitongerna på St Lucia


Solnedgång i Rodney Bay, St Lucia


Incheckning på Martinique
Martinique har extremt liberala incheckningsregler. Man går till någon restaurang som är utsedd till incheckningsställe och där fyller man bara i sina uppgifter om båt och var man kommit ifrån. Det finns ingen som ställer några följdfrågor. Och det var ju därför vi vågade hoppa över incheckning på både Bequia och St Lucia.

På väg in till Le Marin passerade vi ett specialfartyg för yachttransporter. Normalt transporteras yachter på däck på ”vanliga” fartyg, men här var fartyget byggt för att transportera yachter.

Specialanpassat transportfartyg för yachter


Riggbyte och allmänt fix
Vi låg på riggverkstans arbetsbrygga i tre dagar medan de jobbade intensivt med att byta hela vår stående rigg. Vi var imponerade över deras arbetstempo; de jobbade från tidig morgon tills solen gick ned vid 18-tiden. Sista kvällen var en fredag och nu kom pannlamporna fram för att de skulle bli klara före helgledigheten.

Riggarna har ett högt uppsatt arbete


Batteribyte på Epirben
Vi hade ytterligare reservdelar att inhandla och åkte kors och tvärs mellan alla shipchandlers med dingen.
Vi behövde byta batteri till vår Epirb (nödsändare), hittade en firma som kunde göra det, men de hade inga batterier på lager och leverans av nya skulle komma med båt någon gång i januari. Att få leverans med flyg visade sig vara omöjligt så det hela slutade med att vi fick köpa en ny Epirb-$$$.

Medan riggarna jobbade for vi omkring till shipchandlers och handlade


Vi hade trevligt umgänge dessa dagar, Toga från Borås kom förbi och Anastasia, ett mycket erfaret jordenruntseglarpar, hade mycket matnyttigt att dela med sig av. Dessutom kom Marco och Béné just till Martinique för att sjösätta sin Pegase Rider.

Elisabeth polerar och speglar sig i ankarspelet och Roger monterar nya hydrauliska bombromsen


Kärt återseende med Jean-Pierre och hans Bina
Nöjda med allt vi köpt och fixat i Le Marin gick vi ut och la oss på svaj i St Anne. Vattnet är fantastiskt fint där och man ankrar på 4-5 m djup. Vi passade på att göra vatten och fylla tankarna.
Ett par dagar senare hade vi bestämt träff med Jean-Pierre och hans dam Bina i l´Anse Mitan. Det var ett trevligt återseende och många goda minnen från vårt Amazonasäventyr kom fram.

Jean-Pierres båt Sweetblue                                    Restobesök med Jean-Pierre och Bina


Fort de France
Just nu är vi i Fort de France, huvudstaden på Martinique där man ligger på svaj mitt i centrala stan med marknader, barer och restauranter. Fort de France är en genuin stad och mycket annorlunda än Le Marin som i princip är ett center för seglare. Här bor de äkta Martiniquarna.
Vi inväntar nu julafton som skall firas med medhavd sill och ansjovis till en Jansson. Nubben glömde vi, undrar om det funkar med rom?

Man svajankrar bakom fortet och har nära in till stan


Vi önskar alla våra vänner och läsare en riktigt GOD JUL!



Den sjätte januari bär det iväg från St Lucia till Colombia som är första benet på vår resa mot Nya Zeeland.