Canakkale - Kas 18/9 - 23/10, 2011

Överseglingen till Istanbul blev spännande. Vi höll oss långt söder om trafiksepareringszonen för att undvika stora fartyg, men fiskebåtar hade vi inte tänkt på. Dom låg i stora konvojer och det var inte bara rött/grönt/vitt – lanternor utan dessutom stark arbetsbelysning på däck och små varningsbåtar med ljus kors och tvärs. Dessutom förflyttade dom sej lite hur som helst fram och tillbaka. Det gällde att vara alert i mörkret, men tack vare AIS och radar gick allting bra. Distansen blev 138 M – startade 10.30 från Canakkale och var i Istanbul kl 9.00 nästa morgon. Där lade vi oss i Ataköy Marina, vilken ligger på den europeiska sidan och hyfsat nära centrum. Där fanns utmärkta kommunikationer till alla Istanbuls stadsdelar.

TopKapi-palatset
Första turistmålet för oss blev TopKapi – palatset. Vi hade sällskap dit med våra japanska vänner. Dom lade 4 dagar på Istanbul och sen tog dom en sväng upp i Bosporen för att toucha svarta havet. Detta sund är bara 30 km långt och är hårt trafikerat av alla trafik som skall till och från Svarta havet. Vi kände att vi kunde avstå ifrån detta.
TopKapi – palatset var ju sultanernas residens fram till 1853. Förutom själva boendet för sultanen, första hustrun (som stod övers i rang), haremet och eunuckerna fanns här relikförråd, moské, bibliotek, skattkammare, sjukhus samt stor köksavdelning. Totalt sysselsattes här 4 000 personer. Det var imponerande byggnader och alla inredda med fantastiskt vackert kakel. Palatset ligger på en udde med fin utsikt upp mot Bosporen.

Arabisk parad i parken i TopKapi....................................Sultanens damer i haremet



Sultanens boning














Utsikt över Bosporen.....................................................Besökare från arabländer med heltäckande burqa















Besök på kryddmarknaden
Nästa attraktion var kryddmarknaden. Den bestod inte bara av kryddor utan av allehanda ätbara godsaker. Det var väldigt trevligt att strosa runt bland alla människor och försäljare som försökte överrösta varandra med bästa utbud. Vi kom hem med såväl nötter, kryddor som Turkish Delight.

Fisk, godsaker, kryddor mm på kryddmarknaden





























Blå moskén
För att komma som troende i moskén är det viktigt att vara ren om fötterna! Detta gällde inte oss turister, och i brist på sjal går det lika bra med hood-tröja för att täcka huvudet. Blå Moskén var enorm med sina sex stora minareter runtom. Vi råkade komma dit just under fredagsbönen och det var öronbedövande. Turister fick snällt vänta utanför ca en timme tills alla muslimer var klara och då byggdes det upp en lång kö för att komma in.
En vänlig man – som naturligtvis hade något att sälja – kände dock till en annan ingång så att vi slapp hela kön. Moskén har en jättestor heltäckningsmatta och vackra målade fönster. Invändigt är hela moskén täckt med olika typer av blått kakel – därav namnet. Nu fick vi ett problem; den vänlige mannen stod och väntade på oss utanför. Det blev te i hans skinnbutik och en skinnjacka till Roger……… ! Elisabeth var också lite intresserad av de fina måttbeställda skinnvarorna, men då den vänlige mannen blev lite väl säljande tappade Elisabeth intresset.

Blå moskén förutsätter......................................................rena fötter














...och täckt hår för kvinnorna..........................................Takkupolerna var imponerande














Hagia Sofia och Stora marknaden
Vi hann med en del övriga sevärdheter. Vi besökte den stora kyrkan Hagia Sofia som anses vara ett arkitektoniskt mästerverk och vi var på den stora marknaden som var ett virrvarr av gator där man lätt kunde gå vilse. En kväll tog vi spårvagnen till stadsdelen Beyoglu för att undersöka restaurang- och nattlivet. Jösses, det var den största gågata med mängder av folk vi någonsin sett. Och fullpackade barer och restauranger överallt. Vi fick söka oss till en meze-restaurang (ungefär som tapasbar i Spanien) i utkanten för att kunna tänka och prata. Det var mycket folkligt och serverades läckra smårätter!

Den gigantiska marknadshallen............................................och Beyoglu by night









Basilikacisternen
Basilikacisternen är en underjordisk vattenreservoar mitt under Istanbul från 500-talet. Den är ca 10,000 m2 stor uppburen av 336 marmor kolonner och kan hålla 80,000 m3 vatten. På två av kolonnerna finns Medusas huvud urkarvat. Enligt den grekiska mytologin hade hon hår av ormar och kunde förvandla den som tittade på henne till sten. Man kan gå runt på spångar över vattnet och fiskarna(!) samtidigt som det spelas ljuv musik. Fantastiskt!

Basilikacisternen.............................................................med Medusas huvud i botten på en av kolonnerna















Från Istanbul till Ayvalik
När vi gick mot Istanbul hade vi tänkt oss att ligga där knappt en vecka; det var ju inte gratis i Ataköy Marina, ca 72€ per natt. Dessutom hade vi ett tight tidsschema eftersom vi redan legat inblåsta några dagar i Canakkale på vägen dit. Först efter nio dagar i marinan var vädret på en sådan nivå att vi vågade ge oss iväg söderut igen. Vädret var ju tvunget att vara acceptabelt under ett par dygn i sträck, eftersom vi tänkte oss en översegling genom Marmarasjön och Dardanellerna för att runda oss i lä under fastlandet i Ayvaliks skärgård innanför Lesvos, en tur på drygt 220 M. Tidigt torsdag morgon (22 sept) gav vi oss iväg med planen att komma fram under fredag eftermiddag.
Vi väckte killen på marinans mack (öppet hela dygnet alla dagar), tankade fullt med diesel och gav oss sedan iväg. Det blev läns i relativt svaga vindar hela dagen över Marmarasjön, så vi var tvungna att skära för att få acceptabel fart och hålla vår tidsbudget. Lagom till att mörkret föll kom vi fram till den trånga trafikseparationszonen genom Dardanellerna. Här är det förbjudet att segla så vi tog ner seglen och startade motorn.
Hela natten skulle vi färdas genom Dardanellerna och trängas med handelsfartygen. Det var väldigt trångt och vi ville ge dessa fartyg lätta omkörningar av oss, så vi la oss så långt till höger vi kunde i zonen, dock inuti densamma eftersom vi inte ville få några överraskande ankarliggare i vår väg. Det visade sig vara ett bra beslut då det i vissa passager var fullt med ankarliggare och små snabba lotsbåtar som plötsligt började röra på sig. De flesta av dessa hade AIS-sändare, vilket gjorde det lätt för oss att hålla koll på dem, men vissa saknade AIS så vi fick spana med radarn och ögonen. Radarn är lätt att tolka men det är svårt att med ögonen bedöma avståndet till röda och gröna navigationsljus. Vi hade alltså spännande vakter med massor att göra för att undvika faror.

Plötsligt under Elisabeths hundvakt noterade hon att en ca 250 m lång ankarliggare med AIS-sändare på styrbords sida plötsligt började röra sig framåt i sakta mak. Elisabeth fortsatte utan fartändring med avsikt att passera fartyget. Rätt som det var kom han ikapp oss på högersidan och gav två korta, kraftiga signaler (jag girar babord) i sitt horn som kunde väckt de döda. Roger kom upprusande och undrade vad som hände. Elisabeth tog till sig fartygets budskap och girade genast babord med reducerad fart. Det blev aldrig någon incident, men det var ganska spännande i den becksvarta natten!

Resten av natten löpte utan ytterligare nervpirrande händelser, även om det i sig kan vara ganska spännande att forsa fram i nästan tio knop över grund i 3-4 knops medström!

Då vi skulle runda fastlandet och gå mot Ayvaliks skärgård blåste det plötsligt upp och vi fick dikt bidevindsegling med två rev i storen i 12-14 m/s under de sista fem timmarna. Det var riktigt härlig segling efter nattens motorgång tyckte Roger, medan Elisabeth sov i sittbrunn i lä. Det blåste lite för mycket för att ligga i Ayvaliks skärgård, så vi gick inomskärs och hittade en acceptabel vik där vi spände upp oss mellan två ankare och sov välförtjänt gott under en lång natt.

Ankrande fartyg utanför Istanbul......................................Mötande kryssningsfartyg i Dardanellerna














Vilodag med småpyssel
Vi gav oss iväg redan nästa morgon och fick en skön segling i goda vindar till en ankarvik på Lesvos´ sydspets – Otok Mersinia - där vi som vanligt fick ligga ensamma. Vi fick då byta till den grekiska gästflaggan.
Vi var lite sugna på att ligga still en dag och fixade med lite praktiska saker. Bland annat bytte vi från vår självslående fock till ett 110 % försegel som skulle vara mer lämpligt i de akterliga vindar vi förväntade oss på vår väg söderut till Kas. Detta innebar lite segelsömnad för Roger och Elisabeth passade på att laga flaggan. Det tillhör inte vanligheterna att vi har syjunta ihop!
Vi fortsatte sedan söderut i goda vindar med det nya förseglet och ständigt nya hastighetsrekord. Varför bytte vi inte tidigare?! Den självslående focken har nu blivit degraderad till reservsegel.

Syjunta på S/Y Bijou














Proviantering i Kusadasi
Fortfarande var vi nästan ensamma i skärgården. Vi som trodde att ”alla” seglade här! Vi upptäckte också en stor skillnad mellan de turkiska och grekiska vattnen. Här i Turkiet finns det gott om semesterbyar längs kusten, på gott och ont. Vi tycker ju att det är vackrast med orörd natur, men dessa semesterbyar ger säkert ett gott tillskott till den turkiska ekonomin. Detta är kanske något som grekerna borde ta efter med tanke på deras ekonomiska situation.

Efter ytterligare två ankarnätter i Karaada och Kirkdilim Limani, denna gång med turkisk gästflagg, började det bli glest i skafferiet och vi bestämde oss för att gå in i Kusadasi för att proviantera. Som alltid i turkiska marinor blir man mött av en marinero i gummibåt som visar var man ska ligga och assisterar vid tilläggningen.
Kusadasi är ett omtyckt turistmål med både härliga beacher men också med många intressanta arkeologiska platser i närheten. Följaktligen var detta en naturlig hållplats på de stora kryssningsfartygens rutt. Det låg fyra stora kryssningsfartyg då vi kom hit.
Vi ville egentligen stanna här några nätter, hyra en bil och åka runt till de intressanta platserna, men eftersom det skulle komma ett riktigt oväder om två, tre dagar skulle det i så fall innebära att vi måste ligga här upp mot en vecka, vilket var lite ansträngande för vår tidsbudget. Ja, den ekonomiska också förresten eftersom det kostade 40 € per natt att ligga här.
Vi stannade en natt och planerade istället att bli inblåsta längre söderut i Bodrum, två dagsetapper härifrån.

Kryssningsfartyg i Kusadasi...........................................Typiska semesterbyar längs de turkiska kusterna














Bortkörda från grekisk militärbas och senare inblåsta i Turgutreis
Vi gav oss iväg vid niotiden och hade en härlig segling mot en grekisk ö, Farmakonisi, på lagom avstånd. Det stod visserligen i piloten att ön var – eller hade varit – en militärbas, men att det skulle gå fint att ankra i dess lilla vik, vilken skulle ge oss ett gott skydd mot de västliga vindar som nu blåste.
Då vi kom fram tyckte vi att det såg lite kalt och tråkigt ut och visst kunde vi se att det låg någon slags militärbas på toppen av ön. Men vi skulle ju bara släppa ankaret och få i oss lite mat och sova, så det kunde vi väl stå ut med. Vi valde ut vår ankarplats och hade precis börjat släppa ut några meter kätting då det plötsligt ekade ur en kraftig högtalaranläggning: ”This is military! Go away! Go, go!” Sedan hörde vi en kraftig alarmsignal och vi tog genast upp ankaret igen och gav oss iväg. Det var nästan lite otäckt!
Vart skulle vi gå nu då? Klockan var bortåt fem och vi behövde ju en ankarplats med skydd. Vi hittade då en liten lagun på turkiska fastlandet – Kuruerik – som låg drygt 12 M bort. Det blev full fart framåt för motor i knappt två timmar varefter vi kom fram just som mörkret skulle börja lägga sig. Men vi hade hela lagunen för oss själva så det gick snabbt att hitta vår ankarplats. Grillen kom nu blixtsnabbt fram på akterdäck och vi fick ett par välförtjänt goda köttbitar med ugnsstekta potatisklyftor och ädelostsås. Inga omständigheter får ju negativt påverka våra viktiga måltider!
Det blev 58 distans denna dag.

Efter en god natts sömn var det dags att gå mot Bodrum. Väderprognoserna höll vad de tidigare lovat, dvs det skulle bli oväder med start dagen efter. Vi märkte att det var ett kraftigt lågtryck på väg från väster eftersom vindarna nu började gå mot sydliga. Vi hade alltså vinden i näsan och blandade segling med motorgång. Nu började det bli fler båtar ute. Det var alltså här nere som ”alla” höll till. Vi tyckte nog att det var goare att vara ensamma!
Vi märkte också att vattnet blivit varmare. Här var det över 25 grader i vattnet, medan det i norra Turkiet knappt var 20. Här kanske vi hade orsaken till de många fler båtarna här!
Då vi närmade oss Bodrums Marina ropade vi upp dem på VHF-en och bad om en plats. Vi fick omedelbart beskedet att det var fullt! Det var tydligen inte bara vi som valde att söka skydd för ovädret. Vad gör vi nu då? Vi kollade efter möjliga småhamnar med gott skydd för sydliga vindar och hittade en liten brygga några timmar bort och var för ett ögonblick på väg dit. Vi kom då på att vi tidigare hade passerat en Marina i Turgutreis som såg bra ut. Vi ringde dem och lyckades boka in en plats. Återigen blev det full fart för motor, denna gång tillbaka igen drygt en timme. Återigen kom vi in just som mörkret skulle lägga sig och återigen fick vi riktigt bra hjälp av marineros i gummibåt.

Det blev faktiskt ett riktigt oväder med kulingvindar, kraftig nederbörd och ordentligt åskväder och vi var riktigt nöjda att vi inte gick till den första lilla bryggan vi var på väg till!

Det visade sig att Turgutreis var en riktigt mysig, gammaldags stad med trevlig shopping och bra restauranger. Det råkade vara marknad då vi var där, vilket innebar att vi hade många kassar med oss hem därifrån. Vi tog också en busstur till Bodrum, där vi gick i regnet och tittade på båtarna i marinan.
Ovädret höll i sig längre än väntat och först fem dagar senare vågade vi oss ut igen.

Roger på köphumör på marknaden, ivrigt påhejad av Elisabeth.....Busstur till Bodrum














Raskt vidare mot Kas
Vi passerade nu i flygande fart utanför Marmarisviken och var bara inne en liten bit i Fethiyebukten. Vi märkte dock att det här finns fantastiska vikar att ankra i. Det får anstå till nästa år då vi ska ta det lite lugnt och ordentligt utforska dessa områden med dess natursköna platser och ”restaurangbryggor”.
Vi kom slutligen fram till Kas Marina där Bijou skall stå på land under vintern. Det är en helt nybyggd marina som öppnade i år, men som redan har alla tänkbara faciliteter klara. De ingår i Seturgruppen som har många fina marinor runt om i Turkiet. Vi är mycket nöjda med allting så här långt.
Just som vi hade lagt till möttes vi av S-O på Martinette och Mats och Lisbeth på Starlight som lagt sig här några nätter på sin väg till sina vinterhamnar i Alanya respektive Finike.
Båda kände vi sedan tidigare och det var riktigt trevligt att umgås ett par dar samt höra hur de haft det under säsongen.

Bijou kom så småningom upp och nu står både hon och vi tryggt på land till mitten av april.

Marinan har en pool med vacker utsikt...........................Avskedsdrink på Starlight med Lisbeth och Roger i samförstånd
















S-O och Roger övervakar upptagningen..........................Elisabeth och Bijou står båda stadigt på marken















Antal sjömil: 2650
Timmar motorgång: 325
Antal hamnar: 72

Kilada - Canakkale 28/8 - 18/9, 2011

Sjösättning efter sommaruppehållet och den sparsamt öppnade bron i Khalkis
Äntligen var det då dags för sjösättning igen och vi har nu bestämt styra kosan norrut. Då vädret nästan alltid är besvärligt på aegeiska havet samt att det endast finns ett fåtal öar beslutade vi gå innanför Evvoia mot norra Sporaderna. Vi gick lagoma dagsetapper via Nisos Megalo och lagunen Voufalo till Khalkis. Där blev det stopp! Vi hade läst på att broöppning ej sker på fredag så vi kom dit på en lördag, men tji fick vi.
Det finns inte pengar att avlöna personal på helgen så vi fick snällt vänta till måndag kväll och vara stand-by mellan kl 22 och 04. Broöppning sker endast en gång/dygn och då skall biltrafiken störas så lite som möjligt. Vi hade dock tur och kom igenom till andra sidan redan 22.30. Där blev det drinkar hos våra holländska båtgrannar som bodde i Nice. Bäst som vi satt där kom en vildhund och lufsade iväg med Rogers ena sandal. Han hade ju artigt ställt dom på kajen innan vi klev ombord. Rogers jakt på hunden blev en trevlig underhållning för många den kvällen! Och han lyckades övermanna den dessutom.

Koukounariesbeachen på Skiathos samt ljuvliga hamnen Agnodas på Skopelos




























Vi var nu sugna på att komma en bit så det blev mest motorgång i motvinden. Hade tänkt ligga för ankar på sydsidan av nordost-spetsen av Evvoia, men just då vi kom fram blåste det upp. Det blev i stället ankare precis runt hörnet där det var lä och en lång, fin strand. Nästa dag bar det iväg till Koukounaries- stranden på Skiathos. Kändes lite för ”inne” för oss med vattenskidåkning, scoters och charterbåtar, men en natt kan man väl stå ut. Nästa dag gick vi över till Agnodas på Skopelos. Det var en jättemysig liten hamn med liten sandstrand och många små tavernor precis vid vattenbrynet. Om ni nån gång känner behov av avstressning är det här rätta stället att bara sitta i skuggan på.

Kvällstur till huvudbyn Skopelos

















Vi ville se själva huvudbyn på ön och tog den lokala bussen dit. Så underbart med ”tanter” som sjöng allsång då vi väntade på bussen och en urinvånare som varit nästan i Sverige i sin ungdom (Köpenhamn). Vi tog oss upp i vackra miljöer till Choran på toppen innan vi fick vår välförtjänta måltid.
Öarna Skiathos och Skopelos känner vi ju igen från filmen ”Mamma Mia” och det var verkligen så vackert här med grönska, klart vatten och små mysiga sandstränder insprängda mellan klipporna.

Från vår lagun på Kira Panaya via klosterberget till Limnos




























Färden gick vidare till Kira Panaya där det finns en fantastisk lagun på nordsidan som är skyddad för alla vindar. Där var vi i princip ensamma i två nätter. Det kom in en fiskebåt då och då för att rensa nät och så fanns det ju massa vilda getter förstås. Det fanns ett hus – kanske vårt nya sommarställe!?!
Jaha, vad gör vi nu då? Befinner oss längs norrut i norra Sporaderna och vill över till Dardanellerna i Turkiet.
Här blåser alltid NO och ligga och kryssa dit är inget kul. Motor i motvind och sjö är heller inget kul. Alltså, vi seglar bidevind rätt norrut på ena bogen, övernattar och sedan bidevind på andra bogen österut. Lite långt blir det, men hellre segla. Sagt och gjort, vi går upp till Porto Kuofo på det mellersta fingret nedanför Thessalloniki. Bra hamn, men lite trång så vi låg på svaj. Lycka var att hitta färska grönsaker på en söndag!
Dagen därpå hade vi en lång, härlig segling till Limnos. På vägen passerade vi nästa finger Akti som är helt befriad från vägar och elektricitet. Där bor endast munkar i inte mindre än 17 olika kloster. Det sägs finnas ett antal eremiter också. Kvinnor är naturligtvis strikt förbjudna där och som seglande kvinna får du inte komma närmare än 1M. Då det fortfarande är väldigt varmt och klädseln är bikini från morron till kväll höll vi oss på avstånd.
Plötsligen gav Elis upp ett litet tjut, vad var det som rörde sej vid fötterna – en orm? Nej, det var en liten rackare till fisk som hoppade upp rakt i sittbrunn.
Framme vid kaj i Limnos fanns visst motstånd hos de båtar som låg där att släppa in ytterligare en båt, så vi fick inte mycket hjälp av dem vid tilläggningen. Vid vår sida låg en motorbåt med en fransk argbigga ombord samt hennes lille assistent till karl. Då vi inte fick hjälp av dem för att få över en tamp hoppade Roger ombord på deras båt för att själv göra jobbet, varvid argbiggan fullständigt exploderade. Där fick vi lära oss många nya franska kraftuttryck!
Limnos är en stor ö och inte så bevuxen som Sporaderna, men vackert är det. Limari som byn hette var trevlig med en lång gågata genom byn med all slags shopping.

In i Turkiet, förbi Galipoli till Canakkale Marina (lägg märke till flaggorna på identisk plats) och med lokalbuss till Troja




























Blev kvar två nätter på Limnos innan det var dags för nästa skutt till turkiska ön Bozcaada. Det blev en tuff bidevind med två rev i storen i 62M. Rätt så möra möttes vi av en marinero på kajen som erbjöd mooringlinor, det var längesedan och kändes lyxigt. Men så fick vi ju betala en liten slant också. Det har vi inte behövt i Grekland.
Dagen därpå blev det motorgång längs kusten upp mot inloppet till Dardanellerna som ju är den ca 35 M långa passage upp till Marmarasjön som skiljer Europa från Asien. Turkiet har ju som bekant ett ben i varje av dessa världsdelar, varav det asiatiska benet är klart störst.

Vid inloppet till Dardanellerna har man på den västra, europeiska sidan Galipolihalvön, där ett av de blodigaste slagen under första världskriget utspelade sig. De allierade med trupper huvudsakligen från England, Frankrike, Indien, Australien och Nya Zeeland anföll i april 1915 men stötte på hårt motstånd från Turkiet och tvingades efter nio månaders strider dra sig tillbaka. Under dessa nio månader gick 450 000 liv från båda sidor till spillo. Winston Churchill var ansvarig för denna insats och han fick lämna sin plats efter misslyckandet. Men han fick ju sin revansch längre fram… Denna plats är av speciellt intresse för oss eftersom en släkting till Roger som utvandrade till Australien i början av förra seklet var skyttegravssoldat i detta slag. Han blev skadad och tillfångatagen av turkarna men blev på något vis ändå frigiven till slut.
Galipolihalvön är idag en historisk nationalpark med mängder av krigskyrkogårdar, monument och museer. Nära mynningen till Dardanellerna ligger ett 24 m högt minnesmonument över stupade turkiska soldater och är ett tydligt landmärke. Vi hade velat passera alldeles nära halvön, men pga att Dardanellerna är världens kanske mest trafikerade farled finns trafiksepareringszoner som man inte kan (läs vågar!) passera hur som helst. På vägen ut får vi chansen att se det på närmre håll.

Vid inloppet på den östra, asiatiska sidan har man Troja, den legendariska staden som grundades ca 4 000 år f kr och som hade stor strategisk betydelse i nära fem tusen år. Redan på den tiden var det av största strategisk betydelse att ha kontroll över infarten till Svarta Havet.
I Iliaden och Odysséen berättar Homeros om det Trojanska kriget där grekerna med list och med hjälp av en gigantisk trähäst lyckades lura trojanerna och inta staden.

Ca 10 M upp i Dardanellerna, på den asiatiska sidan, ligger Canakkale – en stad med ca 80 000 invånare – där vi la till för natten i en enkel marina. Detta är en inklareringsstad och nu skulle vi checka in i Turkiet. Detta innebär att man i ett övergripande dokument – en transit log – skall få stämplar från hälsomyndigheten, immigrationsmyndigheten, tullmyndigheten och hamnmyndigheten. Eftersom dessa myndigheter är utspridda över hela stadens omnejder är detta inget man fixar på en kafferast, utan det blir näst intill ett dagsprojekt. Väl i hamn med detta hade vi tänkt oss norrut igen, men nu behagade vädrets makter att lägga in protest. Det började blåsa rejält och eftersom vi inte var sugna på att gå för motor i kuling med en motström på 4 knop ligger vi nu fortfarande, efter tre nätter, kvar i Canakkale.
En av dagarna besökte vi Troja, men vi tog inte taxi de 38 km som de flesta rekommenderade oss, utan vi valde istället lokalbussen där vi reste tillsammans med lokalbefolkningen på väg till sina byar i närheten av Troja. Biljetten kostade 5 lira, ca 18 kr. Det var minst lika roligt att göra denna bussresa som att turista vid målet för resan.

Trojas olika epoker samt ruinerna efter den stora entren till staden
















Paris och Helena vars relation orsakade det trojanska kriget samt den trojanska häst som användes vid inspelningen av filmen Troja med Brad Pitt. Hästen står nu i Canakkale.
























Det var naturligtvis intressant att titta på de arkeologiska utgrävningarna av Troja som påbörjades 1875. Man har grävt ut kvarlämningar från nio olika stadsbildningar ovanpå varandra, varav den tidigaste ca 4 000 f kr. Men vi måste tillstå att vi blivit lite mätta på gamla stenhögar.

Nu ser det ut som om blåsvädret kommer att lägga sig i natt och vi planerar därför att imorgon göra en översegling och gå de ca 130 sjömilen till Istanbul i ett svep. Med oss på seglatsen har vi sällskap av ett japanskt par som vi träffade på Limnos och därefter haft gemensamma planer med. Vi ser fram emot att besöka Istanbul på egen köl!