Culebra - BVI 25/11 - 19/12

Badsegling i Västindien
Efter överfarten från Bonaire tog vi det lugnt några dagar på Culebra. Vi la oss i Ensenada Honda och började med att ta en promenad till den lilla flygplatsen där vi checkade in.
Vi hade egentligen velat lägga oss i något av de fina ankringsställen som Culebra erbjuder, men det blåste för mycket, tyckte vi. Vattnet i Ensenada Honda lockar inte till några bad – dessutom såg vi äckliga maneter simma omkring där – så vi tog en promenad till norra änden av ön, till Melones Beach, där vi svalkade oss med härliga dopp i havet. På vägen dit såg vi ett hus med konstnärligt utsmyckad parkeringsplats. Det är annat än ordinär grafitty!

Vackert utsmyckad parkeringsplats på Culebra


Gatufest på Nyårsafton i Culebra
Eftersom vi har tänkt fira Nyår här med Kristian och Helena sonderade vi tänkbara restauranger, men det visade sig att det skall vara en stor gatufest downtown Culebra med live Latino Music, så det får bli huvudplanen. Äntligen lite mer medryckande Latino Music!

Efter några dagar hade vinden lagt sig och vi gick ånyo till flygplatsen för att checka ut.
”Vart ska ni gå?”, frågade tjänstemannen sr Encarnation som vi hade besvär med i våras då vi skulle checka in.
”Till USVI”, svarade vi.
”Det tillhör också USA, så då kan ni checka ut då ni går därifrån”, sa tjänstemannen.
”Ok”, sa vi och hoppades att det skulle fungera.

Vi gav oss iväg tidigt nästa morgon och fick en härlig kryss österut. Vi hade inte definitivt bestämt var vi skulle ligga över natten; man har ju sällan några exakta itineraries då man seglar, men det blev slutligen i Christmas Cove, en liten bay öster om St Thomas, som vi kastade ankar på seneftermiddagen. Man ligger skapligt skyddat här, men det finns inte så mycket att göra.
Vi längtade tillbaka till St John, där vi låg förra året och beslutade oss för att gå till Francis Bay, en stor och skyddad bay.

Större delen av St John är naturskyddsområde, vilket innebär att man inte får ankra utan måste använda befintliga bojar. Vi känner oss alltid lite nervösa då vi måste ligga vid boj. Man vet ju inte hur noggrant de underhåller sina bojar. Men vi brukar dyka ner och försöka skapa oss en bild av hur linorna ser ut.
Det finns gott om vandringsleder som utgår från Francis Bay och vi kände behov av att röra på oss och gav oss morgonen efter iväg på långpromenad.

Solnedgång över Francis Bay, USVI                   Vacker flora att njuta av under promenaden


Termitstackar?                                                            Snygga reg-skyltar också i USVI



Flockbeteende vid val av ankarplats
Det skulle bli en blåsig natt och vi hade därför lagt oss i den södra delen av Francis Bay, egentligen Maho Bay, för att det där såg ut att vara lite bättre skyddat av berg. Då vi kom dit låg det båtar både här och i den norra delen av Francis Bay. Men under eftermiddagen började båtarna flytta sig från där vi låg till den norra sidan. Och nyanlända båtar la sig allihop i norra ändan. Till slut låg vi ensamma kvar medan ett tjugotal båtar trängdes på den norra sidan. Märkligt, tänkte vi. Vet de något som vi inte vet?
Men det visade sig att vi hade utmärkt skydd medan de andra fick minst lika mycket vind som vi. Det är märkligt vilket flockbeteende som finns; även till havs. Nästa dag låg båtarna mer jämnt fördelade igen.
Roger kände behov av att vara nyttig och bestämde sig för att åka upp i toppen av masten och byta vårt 3-colour light som slutat fungera. Vi fick en ny av tillverkaren Lopolight till ett kraftigt reducerat pris pga deras tidigare kvalitetsproblem. Efter några timmar i masttoppen var det dags att sätta på navigationsljuset som fungerade utmärkt. Även ankarljuset fungerade, men det visade sig att Roger istället kopplat in strobolight till detta. Roger hade inte energi kvar till att ändra denna detalj, och dessutom hade vi lagt märke till att Loupan hade strobolight som ankarlanterna. Så nu har vi raskt blinkande vitt ljus som ankarlanterna. Det är lätt att hitta tillbaka till båten då det är mörkt och vi är förmodligen (tillsammans med Loupan) fräckast i Karibien. Man får en härlig vy 20 meter upp i masten!

Bijou från ovan



Utcheckning från USVI
Så var det då slutligen dags att checka ut från USA-territorierna och vi gick till Cruz Bay för ändamålet.
”Vart ska ni gå?”, sa den allvarsamma kvinnliga tjänstemannen.
”Till BVI”, svarade vi.
”Då behöver ni inte checka ut”, genmälde hon.
”Ok”, sa vi, nu ännu mer oroliga för att det hela inte skulle fungera då vi kom fram till de tuffa tjänstemännen på BVI. Den som lever får se, tänkte vi.
Cruz Bay är ett mysigt samhälle och vi fick syn på ett etablissemang som sålde frozen yoghurt. De hade många läckra smaker samt sextio(!) olika toppings därtill. Man tog för sig i en bägare och därefter vägdes härligheten och priset kalkylerades. Det var inte billigt! Men gott!!

Frozen yoghurt med 60 olika toppings



Äntligen i BVI
Det var med blandade känslor vi lade till i Sopers Hole, BVI, där vi skulle checka in. Skulle det fungera att säga att last port of entry var USVI medan stämpeln i vårt pass visade att vi gått in i Puerto Rico? Och ingen stämpel visade att vi gått därifrån.
Jodå, det fungerade perfekt. Inga besvärande frågor uppkom och vi checkades smidigt in i det lilla luftkonditionerade kontoret. Men jargongen var hård och deras käftar är välsmorda.

Vi var nu endast på avståndet en kvart med taxi från Nanny Cay som har en riktigt välsorterad Budget Marine chandler. Här skulle det inhandlas impeller till elverket (detta envisa projekt som aldrig verkar ta slut) samt en vacuumventil till aktre toaletten, vars existens vi varit totalt ovetande om (vacuumventilen alltså) men som nu slutat fungera.
Vi kom istället ut från Budget Marine med en handburen VHF (den gamla lade av för någon vecka sedan) samt en fläkt!
”Det kan väl vara skönt med lite luftcirkulation”, sa Elisabeth.
”Ok då da, sa Roger.
”Oj, vad jag sovit gott inatt”, sa Roger på morgonen!!!
Projekt elverk fick väl vänta några extra dagar, tills vi skulle komma till Spanish Town, där nästa Ships chandler ligger. Vi får väl fortsätta stödladda batterierna med huvudmaskin.
Före hemfärd intog vi lunch på en riktigt bra restaurang i Nanny Cay´s marina. Det var den bästa kycklingsallad Roger någonsin ätit! Och utsikten från vårt bord var magnifik.

Utsikt från lunchbordet vid Nanny Cay Marina



Pusser´s Rum
Väl tillbaka fyllde vi på skafferiet och barskåpet. Vår favoritrom är Pusser´s och det finns en specialaffär för den här. Sopers Holes Supermarket är också väldigt välsorterad, speciellt med avseende på engelska såser, chutneys mm och vi försåg oss väl.
På väg till Spanish Town tittade vi in till Norman Island där vi i the Bight inspekterade några restauranger inför Kristians och Helenas besök. Det såg mycket lovande ut men vi nöjde oss med en drink under Happy hour.

Kryssningsfartyg av klassiskt stuk utanför The Bight



Spanish Town, Virgin Gorda
Spanish Town är huvudorten på Virgin Gorda och som namnet antyder arbetade massor av spanska människor i gruvorna där för många år sedan. Numera finns här en liten stad med det mesta man kan behöva samt en skyddad och bra marina med allt som hör därtill.
Vi behövde SIM-kort till vår dator för att få internet samt med spänning såg Roger fram emot om det kunde finnas rätt sorts impeller till elverket. Det gjorde det! Nu skulle det äntligen skruvas på elverket igen!
Nästa dag gav sig Roger mycket motiverad på elverket för att en kort stund efter konstatera att ytterligare en impeller var trasig och att inget kylvatten letat sig igenom elverket.
”Nu får vi ta in någon som kan detta”, sa Elisabeth trött, medan Roger kliade sig i huvudet.
”Dags att tänka till på nytt”, tänkte Roger och grävde sig ner i manualen.
Roger började spola igenom olika avsnitt av kylvattensystemet och konstaterade att det var ok fram till vattenpumpen, men helt stopp därefter.
”Hur kan man backflusha det avsnittet?”, tänkte Roger och återvände till manualen.
Efter lite meckande backflushades det avsnittet och efter en liten stund kom det skräp i vattnet. Efter ytterligare en stund var flödet helt obehindrat.
”Yes”, sa Roger. ”Nu är vi nära den slutliga lösningen”.
Slangarna återmonterades, en ny impeller installerades (Johnson Pump måste ha fått en kraftig försäljningsökning den senaste tiden) och det var dags att trycka på knappen. Jajamen, nu tickade elverket igång och ett kraftigt flöde av kylvatten kom ut ur avgasröret. Check.

Nästa dag vaknade vi med solen och före kl 10 hade vi hämtat tvätt, handlat mat och tankat diesel. Vi motoriserade upp till Gorda Sound där vi tänkte lägga oss bakom Prickly Pear där vi legat tidigare och som gett oss bra skydd. Det skulle nämligen börja blåsa igen.

Lägg märke till punchverandan på akterdäck   Julsmyckade båtar börjar man se



Inblåsta i Gorda Sound
Det var oväntat få båtar i Gorda Sound, och även på de andra delar av BVI där vi varit. Förra gången vi var här – för 1½ år sedan – var det fullt med charterbåtar. Det är förmodligen försäsong ännu.
Vi blev liggande bakom Prickly Pear fyra dagar och det blåste rejält, men det gick ingen nöd på oss. Vi är trygga med vårt ankare.
Vi hade letat upp ett nytt skyddat ställe att ligga på eftersom det fortsatt skulle blåsa ganska hårt. Vi valde ut Cane Garden Bay på Tortolas västra sida och seglade dit med läns och endast försegel uppe. Det var gott att lufta ett segel; det blir ganska mycket motorgång annars här i BVI.
Cane Garden Bay är en stor Bay innanför några rev och det finns gott om bojar att förtöja vid. Normalt gillar vi inte att ligga vid boj, men här i BVI har vi fått förtroende för att man regelbundet underhåller sina bojar.
Namnet på bukten indikerar att det odlas sockerrör här och det brukar innebära att man destillerar rom. Mycket riktigt, vid vår eftermiddagspromenad hittade vi ett romdestillery med anor långt bakåt i tiden. Vi är tveksamma till om de fortfarande är i produktion.
Bukten erbjöd mycket gott skydd och vi tog igen den sömn vi gick back i det blåsiga Gorda Sound. På kvällen kom en motorbåt ut till oss, knackade på och frågade om allt var väl med oss.
”Jodå”, sa vi, ”vi mår utmärkt”.
”Well, eftersom ni har strobolight på och det är den internationella signalen för distress (nöd) tänkte vi att det var bäst att titta till er”, sa de vänliga människorna.
”Det kanske inte var en så bra idé med den blinkande ankarlanternan i alla fall”, konstaterade vi. Och några dagar senare åkte Roger upp i masten och kopplade in den traditionella ankarbelysningen. Nu är vi tämligen ordinära igen.

Cane Garden Bay - en mycket skyddad bay      Callwood Rum Distillery med gamla anor



Jost van Dyke
Några norska seglare vi mötte rekommenderade White Bay på ön Jost van Dyke om man har ungdomar med sig.
"Då får vi utforska den", tänkte vi.
Det var bara ca en timmes motorgång från Cane Garden Bay och vi kom fram före lunch. Här ligger ankringsområdet helt omgivet av rev och det var två smala passager in mellan reven. Vi hittade en boj och förtöjde efter visst besvär. Det var tur att vi var så tidiga; snart var alla bojar upptagna.
På stranden finns ett antal barer och restauranger och det är många turistbåtar som skeppar hit bad- och barsugna människor över dagen. Men det finns också lite yachtisar som vi som hittar dit.
Det finns ingen dingebrygga iland utan själva grejen är att man simmar in med några dollar i en plastpåse. Den mest populära baren är ”Soggy dollar bar” och namnet har väl sin naturliga förklaring. Vi simmade in och promenerade längs stranden och tog sedan en svalkande cola på Soggy dollar bar.
Vi har ännu inte slutat att förundras över alla amerikaner som alltid har ett glas eller en flaska i ena handen – oavsett om de badar, promenerar eller vadhelst de än gör. Det verkar vara deras snuttefilt.

Ankringsplatsen vid White Bay                             En sjösäker 20-dollar sedel


Man simmar in                                                            mot stranden


och beställer något på Soggy Dollar Bar             och amerikanarna tar med sig drinken i havet



Diamond Cay
Då vi ändå var på Jost van Dyke passade vi på att gå till Diamond Cay som kanske är mest känd för den lilla promenaden man kan ta till ”The Bubbly Pool”. Vi kände behov av att röra på oss och fick ett härligt svalkande dopp i poolen. Vi var faktiskt ensamma där!

Sjön bryter in i The Bubbly Pool                           och Elisabeth njuter av svalkan



Vi träffar på svenskar
Eftersom det skulle blåsa upp till kuling några dagar hade vi bokat plats i Virgin Gorda Yacht Harbour Marina. Vi behövde ju dessutom fylla på i skafferierna inför ungdomarnas besök. Det är ju bara en vecka kvar tills de kommer!
Då vi är inne i supermarketen hör vi röster på klingande svenska och vi tar naturligtvis kontakt. Det var länge sedan vi träffade svenskar.
Det visade sig att den ena hade köpt en båt – en Vindö 90 – här ”på rot” för tre år sedan och att han nu tagit med sig en entusiast som själv totalrenoverat sin Vindö 90 under några år. Eftersom denna Vindö 90 stått här på land utan täckning i tre år finns det en hel del att göra på båten. Men ägaren är slöjdlärare till yrket och kan säkert omvandla sitt renoveringsobjekt till nyskick. Och alla problem med vad han ska göra på sin fritid är som bortblåsta.

En Vindö 90 med svensk ägare              poserar med Roger på sin blivande skönhet



Tomten besöker Virgin Gorda
Det är stort med jul här på BVI och överallt hör man traditionella julsånger, men de har gjorts om till raggie.
En eftermiddag var det en lång kö med barn på marinan. Det var faktiskt tomten som hade mottagning och varje litet barn fick en julklapp.

Små och stora barn köar                                          för att få en klapp av tomten

Curacao - Culebra, Puerto Rico 18/10 - 24/11

Nya äventyr
Ja, då var det dags för nya äventyr igen. Denna säsong beräknas bli ca 6 månader som vi skall fylla med trevligheter.
Vi kom till Curacao redan den 18 oktober för att hinna med en hel del jobb på båten. Värmen som mötte oss var besvärande och som tur var hade vi bokat Ritz hotel (med AC) samt hyrbil (med AC) en vecka. Detta fick dock förlängas ett antal gånger p.g.a. att svetsfirman som skulle installera våra dävertar för solceller och dingeupphängning ville montera detta på land och att bo i båten på land var helt omöjligt. Vi jobbade på med andra förbättringar under tiden och efter två veckor kunde vi äntligen sjösätta och ”flytta in”.

Vackra registreringsskyltar på bilarna              Man varnar för Pokemonspel vid bilkörning



Gött att bo på hotell
Det var fantastiskt skönt att kunna åka till hotellet för lunch och efter arbetsdagens slut. Det var omänskligt hett i Curacao och lokalbefolkningen sa att det var extremt varmt för säsongen – varmaste perioden sedan man började mäta för 150 år sedan.
Ett dopp i poolen före middag på vårt rum med pentry blev härliga avslutningar på dagarna. Vi åt för det mesta hemma men vid några tillfällen promenerade vi in till centrum och åt på trevliga restauranter.

Svalkande dopp i poolen på Ritz                          "Fina gatan" i Willemstad


Fler svenska båtar
På marinan låg ytterligare tre svenska båtar: Loupan från Stockholm, Hakuna Matata ll från Jönköping samt Tina Princess från Göteborg. Alla skall vidare till Stilla havet denna säsong via Panamakanalen. Det blir väldigt god stämning bland alla båtar på marinan och man hjälper varandra, både med praktiska saker samt med tips inför nya områden.
På fredagar bjöd marinan på grillat eller småplock i samband med Happy Hour, vilket var mycket uppskattat.
Vi tog ledigt från jobbet en eftermiddag och besökte Sea Aquarium som har ca 400 olika arter av saltvattendjur att visa upp. Man kan också få simma med delfiner, sjölejon eller hajar! Lionfish på bilden är ju en väldigt giftig fisk. Sprötena på ryggen är som nålar fyllda med gift. Den lever på korallfiskar och förökar sig väldigt snabbt. Man befarar att den förändrar eko-systemet och försöker manuellt bekämpa den. På många öar vill de att man rapporterar om man sett någon.

Elisabeth inne i akvariet                                         Den impopulära Lion Fish


En nästan tam pelikan begrundar situationen   och dresserade sjölejon underhåller oss


Omständligt att fylla dyktankarna
En av uppgifterna innan vi lämnade Curacao var att fylla våra dyktankar. Glada i hågen sökte vi oss fram till rätt diving centre, men så lätt skulle det inte bli.
”Har ni era dykcert med er?”, sa den revisorliknande tjejen som skulle ta emot tuberna.
Det var bara att åka tillbaka och hämta dem och återkomma. Samma revisor upptäckte vid nästa möte att det var fem år sedan tuberna provtrycktes och påpekade att de måste provtryckas innan de kunde fylla dem.
Ok, det var bara att åka till den lokala gastillverkaren Lindhe som gör sådana jobb. Två dagar senare kom vi tillbaka till revisionsbyrån och nu gick det för sig att fylla upp dem.
”Det tar ca en kvart, vill ni vänta?”, sa en mera marknadsmässig person och ja, det ville vi.

En annan liten överraskning var översynen av vår livflotte. Också här lämnade vi käckt in den och kunde hämta om några dagar. Vi var inställda på 5-6 tsek som det brukar kosta, men hoppsan, det var två ”viktiga” lampor a 4 tsek som måste bytas så det hela slutade på 13 tsek.
Det är alltid svårt att pruta när det gäller säkerhet. Tänk er själva om det värsta händer och man måste gå i livflotten och då upptäcker att belysningen inte fungerar. Hur kul är det då att vi sparade några tusingar på enklare lampor? Vissa smällar får man ta.

Avsegling mot Bonaire
Efter dessa tre veckors arbete kom vi då äntligen iväg mot nästa holländska ö – Bonaire. Vi fick en härlig dagssegling och kunde speciellt glädjas åt att solcellerna och vindgeneratorn gjorde att vi hade fulladdade batterier då vi kom fram.
Vi har hört så mycket gott om denna ö, speciellt vad gäller dykningen. Man ligger vid boj utanför Kralendijk precis på kanten av ett stort rev. Vattnet är helt klart och runt båten simmar korallfiskar i alla tänkbara färger och former.
Tyvärr uppstod en del nya tidskrävande fel att åtgärda så vi fick nöja oss med snorkling runt båten. Men vi såg ofta bubblor runt omkring oss d.v.s. dykare under oss och på kvällarna kunde man se ljus som förflyttade sig på botten.

Bonaire lever huvudsakligen på turismen och då speciellt av de dykintresserade. Som andra näring utvinner de salt och med tanke på det kristallklara vattnet torde saltet vara av högsta kvalitet.
Värmen var mycket besvärande och dessutom härjade myggorna; zika, chickungunya, dengue kan orsaka onödiga virussjukdomar. På natten försökte vi stundtals ligga i sittbrunnen för att få svalka, men då kom myggorna. Bästa sättet var att ta ett bad precis före sänggåendet och sedan snabbt krypa in under myggnätet som vi monterat över sängen.

Bijou för ankare på Bonaire                                   Locals tränar vattenpolo vid kajen


Flipflopinstallation                                                    Saltberg redo att lastas


Kompisarna var kvar
Både Loupan och Hakuna Matata ll låg också på Bonaire och vi träffades ofta till Happy Hour på Karel´s Bar som vi också använde som dingebrygga.

Karel´s bar                                                                    med Ulla och Pelle på Loupan



Ytterligare båtfix på Bonaire
Det blev en vecka på Bonaire och vi jobbade med generatorn, bytte kopplingar till watermakern samt servade utombordaren. Snurran kunde vi väl tänkt på redan tidigare, men Roger tyckte ”äsch, den behöver inte servas.” Tyvärr var den inte alls fit for fight. Vi fick tag på en kille som kunde hjälpa oss om vi bara lämnade den på marinan. En dag senare hämtade vi den - i toppform - utan att ha sett killen. Vi lämnade pengar i marinan som reparatören senare skulle hämta upp. I de här länderna litar man på varandra.

Äntligen avfärd mot Puerto Rico
Första seglingsetappen skulle gå till Puerto Rico, knappt 400 M i nord-nordostlig riktning. Detta skulle kräva vindar med helst något lite sydligt inslag och till slut hittade vi ett lämpligt väderfönster. Det skulle vara relativt svaga vindar, t.o.m motorgång förväntades sista dygnet. På den vägen blev det och vi tuffade iväg vid 7-snåret på fredagsmorgonen.
Vi fick härliga dagar och jobbiga nätter. Nätterna var jobbiga pga alla squalls (häftiga regnområden med mycket vind och ibland åska) vi råkade ut för. På radarn kunde man tydligt se squallsen och vi försökte åka slalom mellan dem. Detta gick för det mesta bra, men ibland gick de inte att undvika och då blev det kraftiga vindar och rejält med regn.
Men det som oroade oss mest var åska och blixtar som vi emellanåt såg mot horisonten. Allt gick emellertid bra och vi kom till slut fram till Culebra, Puerto Rico på måndag eftermiddag, 79 timmar senare.
Vi gick in i Ensenada Honda, släppte ankaret och åt en välförtjänt lunch med efterföljande tupplur. Klimatet här är betydligt svalare och mycket färre myggor störde oss. Den första natten sov vi tungt och drömfritt och vaknade först efter nio!
Då vi vaknade var det dags att sjösätta dingen och ta oss in till Immigration. Denna gång hade vi gjort vår hemläxa ordentligt och hade 2B-visa ordentligt stämplade i våra pass. Nu ska vi ligga här och vara lediga några dagar innan vi seglar vidare österut, kanske mot St John på US Virgin Islands.

De gula områdena på radarn är regntunga moln



För er som är intresserade av lite anekdoter i samband med våra vedermödor med installationer och reparationer på Bijou, följer här detta.

Jobb med Bijou

Mastervoltladdaren
Vi hade två resväskor med från Sverige fulla med reservdelar och annat nyttigt som inte går att hitta i Curacao. Dessutom var den ena handbagageväskan upptagen av en batteriladdare som vi tagit till Sverige för felsökning och reparation. Så vårt första uppdrag var att återmontera den för att kunna starta uppladdningen av batterierna.
”Faan”, sa Roger, ”de har till och med lyckats förstöra hela laddningsfunktionen! Den laddar inte över huvud taget!” och Roger började bläddra i alla instruktionsböcker.
”Men”, sa Elisabeth, ”vad händer om man trycker på den här knappen?” – och så började den ladda!
Bra med två hjärnor – vilket team!
Det visade sig att felet var åtgärdat och batterierna som klarat sig bra under sommaruppehållet mådde bra av att få lite ny energi.

Dävertar och solceller
Det största projektet inför denna säsong var att få på plats våra nya dävertar för dingen som dessutom skall fungera som hållare för nyinköpta solceller. Intill nu har vi antagligen varit den enda segelbåten i Karibien utan solceller, men nu skulle det bli ändring av!
Dävertarna är byggda i aluminium och är en custom made konstruktion som kommit till efter samtal och diskussioner med den duktige konstruktören och svetsaren Niels på firman Professional Welders nästgårds med Curacao Marina. Niels var också den som gjorde jobbet; både mätningar på båten, svetsning och montering.
Däremellan skulle den sprutmålas på Curacao Marin som har en ordentlig sprutbox (stor nog för en avmastad Bijou) för detta ändamål. Det var Pierre, ägaren till Curacao Marina, som själv utförde målningen med stor professionalism.

Niels gjorde ett utmärkt jobb med våra dävertar



Elinstallationen gjorde vi själva
Då konstruktionen väl var på plats återstod endast de elektriska ledningsdragningarna. Eftersom vi inte lyckats hitta någon elektriker för detta ändamål (elektrikerna på Curacao Marine var enligt egen utsago inte ”licensierade” för inkoppling av solceller) valde vi att själva ge oss på uppgiften. Inte för att vi är ”licensierade”, men hur svårt kan det vara? Den stora svårigheten var att dra ledningar från aktre babordsstuven till elskåpet.
Vi lyckades så småningom få igenom en pilotlina mellan dessa regioner, men först efter att vi demonterat delar av babords akterkoj. Vi lät en pilotlina vara kvar med tanke på eventuella kommande installationer. Allt gick jättebra och anläggningen fungerade från första stund efter att vi kopplat in säkringen.
En rolig detalj är att vi hade med oss MPPT-regulatorer från Victron, till vilka man kan koppla en dongel som sänder information om laddningsförloppet via bluetooth till Rogers Iphone; både nuvärden och historiska laddningsvärden. Om man vill kan man rita diagram utifrån dessa fakta…
Vi är mycket nöjda med laddningen; våra nominella 420 Watt ger bra dagsvärden och toppvärdet för en dag är ca 1600 Wh. Vi är också mycket nöjda med att enkelt kunna hissa upp dingen, även om vi vid överseglingar fortsatt kommer att lägga den på däck.

Så här blev de nya dävertarna                               där vi lätt och elegant hänger upp dingen



Elverket
Ett annat större projekt var att byta startmotor på vårt elverk. Curacao Marine hade lovat oss hjälp med den detaljen, men eftersom de inte dök upp tröttnade Roger och beslutade göra ett eget försök. Första svårigheten (efter att Roger hade vikt sig dubbel i styrbords akterstuv, där generatorn med skohorn tryckts in) var att det krävdes hylsnycklar, vilket då saknades i Bijous verktygssortiment. Det visade sig dock att Ingvar på Hakuna Matata ll hade sådana som snabbt inlånades.
I övrigt var det inga som helst svårigheter och Roger tappade snabbt en stor del av sin respekt inför dessa yrkesmän som ägnar sig åt sådant.
Det visade sig att vårt elverk skulle behöva ytterligare ompyssling. Då vi gjorde en sista check av elverket inför avseglingen till Bonaire läckte ordentliga mängder kylvatten från området runt vattenpumpen. Roger bytte impeller ytterligare en gång, men fortsatt läckte det. Då såg vi plötsligt att det inte kom just från locket till impellern utan lite längre akterut, just under själva vattenpumpen.

Detta såg ut som en oövervinnlig uppgift för den glade amatören Roger som genast gick bort till Jack, den reslige nederländske mekanikern/arbetsledaren på Curacao Marine.
”Du måste hjälpa mig med detta”, sa Roger! Jack hade en av sina sämre dagar, förklarade att han hade flera gubbar sjuka och tusen jobb som väntade.
”Du får demontera pumpen själv”, sa Jack så ska jag titta på den.
”Kan jag det?”, sa Roger.
”Det är ju bara att lossa fyra bultar!!!” replikerade Jack med något farligt i blicken.
"Ok, ok" sa Roger.
Någon timme senare kom Roger till honom med pumpen som en trofé.
”Låt den ligga där på verktygsbänken och kom tillbaka imorgon eftermiddag så ska jag se om jag kan laga den under tiden”, sa Jack och rusade iväg till någon annan arbetsuppgift.
Roger hade ingen större tro på att Jack skulle kunna fixa vattenpumpen utan tog istället kontakt med Fischer-Pandas kundservice i Florida för att undersöka hur lång tid det skulle ta att få en ny vattenpump skickad till oss med FedEx. De hade en sådan vattenpump på lager till rimlig kostnad och skulle kunna få iväg den snabbt. Roger ville genast beställa en, men blev bestämt avrådd av hustrun som såg en möjlighet att Jack skulle kunna fixa pumpen. Jaja, då beställer vi väl en imorgon, tänkte Roger och knöt handen i byxfickan (på badbyxorna).
Dagen efter gick Roger till Jack redan mitt på dagen för att få en prognos om hur arbetet gick.
”Här är pumpen. Jag har bytt packningarna som jag råkade ha hemma. Jag vill ha 60 dollar för arbetet”, sa Jack som var sitt vanliga jag idag.
Snabbt återvände respekten för sådana här gubbar som är så duktiga på att laga trasiga delar. Man måste ju vara duktig på detta då man är på Curacao, långt borta från ära och redlighet.
Efter att ha satt tillbaka vattenpumpen fungerade elverket som vanligt igen.

Huvudmaskinen
För säkerhets skull lät vi huvudmaskinen gå på halvfart en stund för att se att allt såg bra ut. Roger hörde ett litet pysande ljud och upptäckte då att det sprutade vatten i närheten av luftfiltret.
”Vad i h-e nu då!? Tar det aldrig slut?”, tyckte Roger och försökte lokalisera orsaken till läckaget.

Efter fem minuter stod Roger på nytt hos Jack och förklarade sitt ärende.
”Jag lovar att komma och titta på det i eftermiddag, men jag lovar inte att åtgärda det idag”, sa Jack som var på sitt goda och stabila humör.
”Ok”, sa Roger.
En kvart senare kom Jack med sin verktygsväska och lokaliserade felet. Det visade sig vara ett litet hål i avgaskröken som vi hade bytt för drygt ett år sedan!
”Jag kan laga det med aluminiumepoxy som garanterat kommer att hålla säsongen ut”, sa han.
”Topp”, sa vi och en kvart och 60 dollar senare var saken biff. Respekt!

Servicebatterier
I våras då vi satt och åt frukost nere i kajutan (för att det var för hett ute) tyckte Elisabeth att det kändes ovanligt varmt på durken.
”Vad kan detta vara?”, sade Elisabeth oroligt.
”Det är säkert bara vattenledningen från huvudmaskin till varmvattenberedaren”, trodde Roger som inte kände för något nytt projekt där och då. Det skulle dessutom bli väldigt arbetsamt att ta sig ner till dessa regioner eftersom salongsbordet är fastskruvat i durken.
”Men varför skulle vattenledningen vara varm just nu”, tänkte Roger. ”Vi har ju inte kört maskin på flera dygn!”
Det blev till att lyfta bort durken med bord och allt och vad hittar vi då? Jo, två stycken 156 Ah bamsebatterier som var glödheta. I Turkiet för fyra år sedan bytte vi alla våra servicebatterier (trodde vi), men dessa två nya var ju helt okända för oss då och måste alltså ha varit med från början. Snabbt kopplades de bort och allting återställdes.
Vi ägnade förgäves några dagar åt att försöka hitta nya batterier av samma typ, men bestämde oss slutligen för att försöka klara oss utan dessa extrabatterier. Dessutom skulle det ju bli gott att bli av med dessa TUNGA batterier och samtidigt få en ny stuvplats för sällangrejor som vinterkapell (suck!) mm.
Vi tog nu tag i detta och vinschade ner batterierna på marken.

Watermakern
Som uppmärksamma bloggläsare säkert kommer ihåg har ett återkommande problem varit läckage i watermakern i mindre eller större omfattning, från droppande till sprutande. Roger har tappert manövrerat sig ner till nedre delen av segelstuven i fören och lappat och lagat med lin och senare med Gasket.
I slutet av förra säsongen började det droppa på gränsen till det oacceptabla och under sommaren kontaktade vi den amerikanska tillverkaren Spectra Watermakers för att skaffa nya kopplingar att ersätta de läckande med. Roger fick bra kontakt med en servicetekniker som i förbifarten nämnde att man nu slutat använda den gamla typen av snabbkopplingar med alla dess o-ringar, distansringar mm som var krångliga att montera och ofta läckte. Istället hade man börjat använda en ny typ av brittisktillverkade kopplingar som var kompletta och lätta att montera. Enligt honom skruvade man bara i dem och sedan stack man in slangen i andra änden och – that´s it!
”Sådana vill jag ha”, sa Roger och någon vecka senare kom ett paket från FedEx.
Då vi kommit till Bonaire med dess kristallklara vatten var det dags att starta upp watermakern för att se om läckaget hade slutat. Nej, det droppade nu över gränsen till det oacceptabla och Roger tyckte att det var dags för ”the final solution”. Nu skulle de nya kopplingarna installeras och sanningens minut närmade sig.
Det var faktiskt som en barnlek att installera dem och de var HELT TORRA! Roger satt länge nedstoppad i segelstuven och bara tittade på avsaknaden av läckage. Äntligen!!!

Revlinor
Då vi äntligen kommit i sjön var det dags att sätta seglen, sätta i revlinorna mm. Vi lyckades klanta till det ordentligt så att både första och andrarevet åkte in i bommen. Vi var trötta då det hände och energin fullständigt försvann efteråt. Vi lämnade problemet till att lösas nästa dag och lagade en god tröstmiddag.
Hur skulle vi nu på smartast möjliga sätt få fatt på linorna som åkt långt in i bommen? Vi ringde till Seldén Mast utan att komma fram och sedan till en riggare i Göteborg (Hampus på Riggarna – en förträfflig person) som vi tidigare haft kontakt med. Han berättade detaljerat hur vi skulle göra och efter ytterligare kontakt med Elisabeth´s bror Anders fick vi flera tips.
Vi använde en latta från stack-packen till att skjuta bak vagnen i bommen och efter att ha lossat bomnocken kunde Roger sticka in sin långa arm och lägga revlinan rätt. Lycka!
Då vi nu ändå höll på att greja med revlinorna tyckte vi att vi kunde passa på att byta dem, då de varit med sedan 2007 och var tröga att jobba med. Vi införskaffade passande Dyneemalinor och bytte dem raskt. Nu löper de mycket lättare ut.

Övrigt
De säsongsvisa åtgärderna med olje-, filter- och impellerbyten samt byten av låskista mm förtjänar inget speciellt utrymme utan gick utan varken problem eller lustiga incidenter.

Bahamas - Curacao 1/5 - 2/6

Översegling till Haiti
Efter allt matlagande var vi väl förberedda för en översegling till Ile a Vache på Haiti. De drygt 430 sjömilen gjorde det nödvändigt att planera för tre nätter. Men eftersom vi sannolikt inte skulle behöva tre hela dygn bestämde vi avfärden till 17.30 för att slippa komma fram under den mörka delen av dygnet.
Vi motoriserade runt nordsidan på Long Island innan vi satte segel. Vi började med ett rev i storen, men inför natten tog vi ett andra. Vi hade fin bidevind/halvvindssegling hela natten och då vinden avtog på morgonen tog vi ur reven och seglade med fulla ställ.
Framåt lunch dog vinden ut och motorn fick bekänna färg. Med vår tidsplanering hade vi inte tid att ligga och såsa. Jodå vinden kom tillbaks efter några timmar och nu med bättre vinkel, strax akter om tvärs.
Natten blev fin med lite schackspel och backgammon mot datorn för Elisabeths del och mycket musiklyssnande för Roger. I sundet mellan Cuba och Haiti – inloppet till Windward Passage - finns det trafiksepareringszoner som man bör undvika. Där går de stooora fartygen. I och med att vi styrde mera västerut fick vi vinden in akterifrån och vi fick tillfälle att stagsegla med tre segel. Då seglar båten väldigt stabilt och snabbt och man kan passa på att duscha på akterdäck utan problem.

Snabb och stabil stagsegling ger möjlighet till lite tvagning på akterdäck


Vi rundar Haiti
Inför tredje natten ökade vinden rejält och vi var framme vid Haitis sydvästra spets i mörker. Då det går ut en stor grund platå just där antog vi att det kunde finnas fiskedon. Det blir en omväg, men det är bäst att gå runt tänkte vi. Och det gjorde vi helt rätt i; då solen kom upp kl 6 såg vi mängder av alla dessa små kanotsegelbåtar som höll på med sina nät. Vi räknade till 21 stycken – oj, oj tänk att komma insusande mitt bland dem!!!

Vi rundar Haitis sydvästra udde (röda pilen) och får uppleva en vacker soluppgång


Spaning efter fiskenät
De resterande 75 sjömilen på sydsidan blev det motorgång och fiskenätspaning. Fiskarna har inga riktiga bojar att markera med utan ofta ligger det en eller två små petflaskor hopbundna av ett snöre. Vi lyckades undvika att köra in i några nät och framme i den lugna viken på nordsidan av Ile a Vache möttes vi av en massa boat-boys i små kanoter/piroger. Sådana har vi inte sett sen i Amazonas.

Ashley, som den förste killen hette, presenterade sig som vår guide och sen följde mängder av pojkar som ville utföra allehanda tjänster: tvätta skrov, skrapa botten, polera rostfritt, tvätta kläder (mamma), div. utflykter m.m.

Haiti utgör den västra, lite mindre delen av ön Hispaniola som man delar – kanske inte fullt broderligt – med Dominikanska Republiken. Efter allt härjande av europeiska kolonialmakter på Hispaniola slutade det hela med denna uppdelning efter ett inbördeskrig. Det finns en tydlig fransk influens på Haiti och alla talat franska i tillägg till sin kreolska. Dominikanska Republiken har istället en mycket stark spansk influens.

Att komma till Ile a Vache var som att förflytta sig 200 år tillbaka i tiden. Här finns inga riktiga vägar eller bilar. Den viktigaste statussymbolen för de fräckaste ungdomarna är istället motorcykeln. Det stora flertalet använder sig dock fortfarande av sina apostlahästar och ett transportera sig till fots timvis är helt normalt.
För att ta sig fram på havet använder man fortfarande sina piroger vilka är urgröpta stockar som de har täljt paddlar till. Pirogerna förvandlas till segelfarkoster med en tillyxad mast och hemmasydda segel.
De flesta sysslar med fiske och är i stort behov av nät, linor och segel. Vi kunde faktiskt bidra med en rejäl hög av linor som vi inte längre behöver, vilket mottogs tacksamt av Odileb, en av många boat-boys.

Ett urval av sjöfarkoster på Ile a Vache, Haiti






Den största religionen på ön är voodoo och därför kan det vara känsligt att ta bilder av människor. Enligt deras tro besitter man en makt över en person som man har på bild. Vi smygfotograferade i början men då vi frågade Ashley sa han att det inte var några problem med detta.

Odilebs bror har ett hotell med restaurant, berättade Odileb, och vi bokade genast bord för en lobster-middag. Han kom och hämtade oss som överenskommet paddlandes i en något större båt. Hotellet bestod av två rum vid en terrass mot havet. Rummen visades stolt upp och de hade fyra sängar var samt fina badrum.
På terrassen var det uppdukat för oss två och Mme Bea serverade oss alldeles utmärkt grillad lobster med tillbehör. Fler och fler av den stora familjen var nyfikna och anslöt och vi fick en bra inblick i hur det är att leva på denna ö. Även mamman som fött åtta barn var med liksom några barnbarn också. Ett av deras större problem är skolavgifterna för lite högre utbildning. Inte alla har råd att betala och då blir det helt enkelt ingen fortsatt skolgång.
Vi hade en mycket trevlig kväll med denna familj. Då det var dags för returen fick Odileb hjälp av sin bror att paddla oss tillbaka i mörkret. Nu var det motvind och lite sjö.

Härlig lobstersuppé dukades upp på Odilebs brors hotell/restaurang och hela familjen deltog


Marknad i grannbyn Madame Bernard
Måndagar och torsdagar är det marknadsdagar på ön. Dit ville vi ju såklart. Ashley tog oss gärna dit – det tar ungefär en timma att gå, sa han. Sagt och gjort; vi promenerade glatt iväg.
Det hade regnat på natten så våra sandaler blev snart nerlerade – smartare att gå barfota som de flesta andra - men våra fötter klarar inte riktigt det. Vi passerade alla möjliga bostäder från fina cementhus till enkla hyddor. Det fanns en del odlingar längs stigen och frukterna bars antingen av åsnor eller på huvudet.
Det tog oss två timmar av rask promenad till Madame Bernard som byn hette. Marknaden var väldigt gyttjig och rörig tyckte vi. Ashley´s tidsbegrepp var lite flexibelt, men hade han sagt att det skulle vara två timmars promenad till marknaden kanske han tänkte att vi inte skulle vara intresserade. Vi hade förväntat oss grönsaks- och fruktstånd, men vi lyckades bara köpa en vattenmelon, några avocados och gröna bananer med oss hem.

Marknadsplatsen



Segelbåtstaxi tillbaka
För att komma tillbaka till vår ankarvik föreslog Ashley att vi skulle ta en segelbåtstaxi. Det lät ju som en välsignelse, tyckte vi, så vi skulle slippa halka omkring på leriga stigar också på hemvägen.

Elisabeth blev mycket tveksam då vi vadade ut till båten. Alldeles för många ombord – är den verkligen sjövärdig? Vi skulle alltså segla med denna överriggade, överbelastade båt på öppet hav. Jodå, det blev den mest fantastiska segeltur vi någonsin varit med om.
Masten bestod av ett tillyxat träd, seglen var ett lapptäcke av begagnad segelduk och var fastbunden vid masten med snören. Men segla kunde den och undan gick det! Kaptenen stod på akterdäck som en gondoljär och höll i storskotet.
Vi var väl 12-14 personer ombord på denna lilla segelpirog och vi trängdes med färgglada damer som skulle hem efter en dag på marknaden då de gjort sina inköp. På durken vid Elisabeths fötter låg levande hönor och många hade säckar med diverse varor i.
Kaptenen levererade oss till vår vik där damen med hönorna också skulle av.

Taxistationen


Vi trängdes i den överlastade segelpirogen med last av levande hönor och förnödenheter


Damen med hönorna gick av vid vår hållplats och segelpirogen fortsatte med revat storsegel


Omskakande upplevelser
Denna dags upplevelser försatte oss i ett tillstånd av lätt chock. Hur kan livsvillkoren skilja sig så från vad vi är vana vid?
Men i ett avseende går utvecklingen lika fort på de flesta ställen; mobiltelefoner och mobilt nätverk har de flesta tillgång till. Och en boat-boy vid namn Pipi levererade snabbt ett sim-kort för en låg kostnad så att vi också fick internet.
Det var uppenbart att det var fattigt här och att det råder brist på mediciner. Vi gick igenom vårt husapotek och hittade mycket som vi kunde avvara. Väl inne på land fick vi hjälp att hitta till sjukvårdsinrättningen som tyvärr visade sig vara stängd.
Vid vår promenad passerade vi flera skolor för olika åldersklasser och vi mötte elever på väg hem från skolan.

Unga skolbarn på väg hem. Storebror håller koll på lillasyster.


Säsongen ebbar ut
Det märktes att säsongen för seglare var på väg att ebba ut. Vi var endast två segelbåtar som låg där ankrade. Under orkansäsongen får de inte många besökande segelbåtar. Då får de koncentrera sig på fiske istället för den lilla turism som vi segelbåtar utgör.

Far med tre söner paddlar hem efter morgonfisket


Avfärd österut
Innan vi seglade från Long Island hade vi varit i kontakt med Jean-Pierre – en seglarkompis från eskadern till Brasilien - som då var på Cuba. Jean-Pierre och hans kära Bina skulle också ta vägen via Ile a Vache och vi hoppades att de skulle komma innan vi var tvungna att dra vidare. Men så blev inte fallet; vi fick lämpliga väderprognoser för vårt nästa ben och var tvungna att ge oss iväg.
Om vi hade haft turen att få nordostliga vindar under tre dygn hade vi kunnat segla direkt mot Curacao, men på våren är det vanligare med sydostliga vindar, vilket i så fall skulle innebära kryss. Vår plan var därför att gå österut längs Hispaniolas sydsida för att få en bättre vinkel vid nästa etapps segling till Curacao. Vi hade nu två dygns segling framför oss, varav första dygnet blev motorgång i stompig sjö till Isla Beata. Det gick inte fort och var ganska jobbigt.
Då vi passerat Isla Beata vred vinden söderut och vi kunde sätta segel. Efterhand vred vinden ytterligare och ökade i styrka och vi insåg att vi skulle ha en möjlighet att nå en annan marina – Marina Casa del Campo - längre österut än vi planerat innan mörkret skulle lägra sig. Det skulle ju innebära ännu bättre vinkel mot Curacao, så vi försöker väl då! Men vi var lite förbryllade över motsägande uppgifter om marinan. I vår seglingsguide beskrivs marinan väldigt positivt och man kan förvänta sig hjälp vid tilläggningen. Men i sjökortet står det att det är en privat marina. Jaja, tänkte vi, de kan väl inte slänga ut oss. Vi provar!
Under natten ökade vinden ytterligare och vi gick mot hög och krum sjö. Vi var till slut tvungna att ta ett tredje rev i storseglet och då blev det mycket behagligare segling.
Då vi befann oss strax utanför inloppet till marinan ropade vi upp dem på VHF-en. De svarade och då vi bad att få en plats för Bijou blev det helt tyst. Vi ropade upp igen – inget svar. Ajajaj, tänkte vi, var det privat i alla fall?
Vi gick in i marinan och fortsatte anropa men utan framgång. Vi spanade efter någon marinero på bryggorna – det är en stor marina – men fann ingen. Vi letade efter någon båtplats där vi själva kunde lägga till och hittade till slut en plats där vi kunde ligga med bredsidan mot kajen. Denna plats var egentligen avsedd för superyachts.
Efter en välförtjänt öl plockade vi ihop lite duschgrejor och tänkte försöka hitta någon att prata med samt få en dusch. Då kom plötsligt en golfbil körande ut till oss på kajen. Ur steg en man i uniform och vi hälsade på varandra. Vi förklarade vad som hänt och frågade om vi kunde ligga kvar där. Nej, vi är tvungna att flytta på er, svarade han. Vänta fem minuter så skickar jag några gubbar. Ok, sa vi.

Fem minuter senare kom han tillbaka med golfbilen full med folk. Han anvisade en plats på bryggan mittemot och skickade med oss två gubbar ombord på Bijou. Vi gick mot den anvisade platsen och upptäckte då två gummibåtar med två gubbar i varje som skulle assistera oss vid tilläggningen. På bryggan stod dessutom fyra man och väntade på att ta emot linorna. Det var alltså tio gubbs och två dingar som hjälpte oss i vår tilläggning. Det gick naturligtvis väldigt smidigt och bra.
Kommer ni utomlands ifrån eller lokalt, frågade militären. Vi kommer från Haiti och behöver checka in, sa vi. Ok, då återkommer jag med tull, immigration mm om en stund. Fint, sa vi.
Fem minuter senare kom en ny golfbilslast med tjänstemän, fem till antalet. De hade förberett blanketterna och det var bara att skriva under på diverse ställen, betala avgifterna och sedan var det klart! Vi har aldrig tidigare upplevt maken till service. Det var alltså vår seglingsguide som hade rätt. Men det fanns också en del privata kajplatser och de var väl dessa som syftades på i sjökortet.
Anledningen till att de inte svarade på vårt VHF-anrop var att mannen i andra ändan inte talade engelska, enbart spanska.
Här stannar vi länge och lyxar till det, tänkte vi! Det kände vi att vi behövde efter leriga promenader och marknadsplatser på Haiti. Men det ville inte riktigt väderprognoserna. Vi fick bara fyra dagars lyxliv innan det var dags att ge oss iväg igen. Men vi fick en god middag på en av marinans fina restauranger samt njuta av AC i båten. Detta kostar vi bara på oss då vi har landström.

Fullt med motorbåtar i Marina Casa del Campo och breda gator i resorten


Sen avgång och oväntad påhälsning
Utcheckningen på morgonen gick inte fullt lika smidigt. Vi blev lurade på elförbrukningen och Roger var som ett litet åskmoln på grund av frustrationen. Pengarna var inte det stora problemet utan det faktum att vi inte hade tid att gå till botten med det pga att vårt tidsschema till Curacao var mycket tight. Så det var bara att bita ihop.
Vi fick hjälp att lägga ut och skyndade oss iväg, lite försenade som vi var. På denna säsongens sista etapp räknade vi med att det skulle bli snabb segling i bra vindar med sann vind in tvärs om Bijou. Medelfarten över de drygt 400 sjömilen borde alltså ligga runt 7,5 knop och därför borde vi klara oss med tre dagar och två nätter. Alltså gick vi så tidigt vi kunde på morgonen. På grund av sent öppnande marinakontor och krångel med elavläsningen kom vi tyvärr inte iväg förrän strax efter tio!
Nåväl, om det inte skulle fungera hade vi en plan B som innebar att vi skulle ankra i en halvskyddad vik på Curacaos nordvästsida.
Det började skapligt och vi njöt av fin och snabb segling.
Framåt skymningen blev vi plötsligt uppropade på VHF-en. ”Sailing vessel Bijou, Sailing vessel Bijou from US Warship 62”. Vad är det frågan om, tänkte vi, men sansade oss och svarade på anropet. En barsk röst på andra sidan begärde in massor av uppgifter från oss och efter att vi svarat på allt frågade vi vad syftet var. De meddelade då att de patrullerade Puerto Ricos vatten och att de kollade upp båtar i närheten. Han avslutade med: ”Just call us if you need any assistance”. Och det lät ju bra att ha ett krigsfartyg som backup!

Fördäcksgasten justerar focken                   US Warship ropar upp oss


Nya påhälsningar
Natten löpte på utan problem och till morgonkaffet hörde vi plötsligt motorljud ovanför oss. Vi tittade upp och fick se en helikopter som kretsade runt oss och studerade oss på nära håll. I dörröppningen satt en fullt utrustad ytbärgare och vi undrade om de hade tänkt att borda oss. Några minuter kretsade de runt oss men de ropade aldrig upp oss. Vi fick aldrig klarhet i vilken nationalitet helikoptern hade.
Under andra dagen hade vi ganska svaga vindar och förberedde oss mentalt på plan B, dvs ankring på halvskyddad plats. Men under natten drog det igång igen och vi seglade hela natten med snittfart över 8,5 knop, så hoppet om att komma fram enligt plan A kom tillbaka. Vi var till och med tvungna att ta ett tredje rev i storen för att det inte skulle bli för jobbigt.
Vi fick sällskap av en sjöfågel som ville ha lite gratisskjuts. Han satt på pulpiten i tolv timmar och vilade innan han gav sig iväg igen.

En helikopter inspekterade oss närgånget        och ett annat flygfä bordade oss


Plan B blir plan A
Vi rundade Curacaos västra udde vid 13-tiden och planerade att ta vår lunch i första ankarviken, där vi skulle ligga första natten (Plan B). Vi trodde det skulle vara lä på öns västra sida men det blåste nästan värre här. Ankarviken visade sig vara i princip öppet hav och det fanns alltså ingen plan B.
Nu hade vi vinden i näsan och det var bara att snabbt ta ner seglen och motorisera med 2300 varv/minut för att ha en chans att hinna fram till huvudmålet, 27 M bort, innan det blev mörkt. Vi skulle nämligen lägga oss i Spanish Waters och i passagen in dit är det farligt att gå i mörker. Det är smalt, krokigt och på sina håll riktigt grunt. Det är alltså ”eyeball navigation” som gäller.
Vår maskin gjorde oss inte besvikna, utan tog oss in till Spanish Waters där vi direkt hittade en perfekt ankarplats och släppte vårt ankare. Vi tog ett snabbt dopp och då vi kommit upp ur vattnet hade mörkret lagt sig. Och då blir det svart! Inte som hemma i Sverige…
Jag ska lägga till att vi naturligtvis fick en uppvaktning till av helikopter. Curacaos kustbevakning var också tvungna att ta sig en rejäl titt på oss. Vi har aldrig tidigare upplevt så stort intresse för Bijou.

Curacao ligger strax norr om Venezuela och ingår i ABC-öarna; Aruba, Bonaire och Curacao. Öarna tillhör Nederländerna så det känns lite ”hemma” jämfört med andra öar. Dom har egen valuta och eget språk – Papamiento – men alla talar dessutom utmärkt engelska. Vi uppskattar att ca 10% av befolkningen är vita.
Vi har pratar med många seglare som finner Curacao Marina bra och dessutom ligger ABC-öarna utanför orkanbältet. Här finns några skyddade havsvikar där man kan ankra och den största – där dom flesta seglare ligger – kallas Spanish Waters.
Det var alltså hit vi gick för att ligga några dagar och vila ut samt förbereda oss och Bijou inför upptagningen På Curacao Marina. Eftersom det är så varmt här i Curacao är det skönt att ligga där man kan svalka sig ofta. Om man nu kan kalla det svalka i det 28-gradiga vattnet…
En av uppgifterna var att ta ut lite luft ur dingen, vilket Roger löste genom att krypa in under den. När luften släppts ut blev dingen som ett lock. Hjälp!!!! Tur att Elisabeth var i närheten. Men vänta lite, sa hon, jag måste ta ett kort! Livet är tufft för en seglare…

Kapten fastnade under dingen


Willemstad
För att checka in i Curacao måste man ta sig in till huvudstaden Willemstad och det gör man via buss. Vi gav oss iväg på eftermiddagen dagen efter och drygt en timme senare var vi inne i det charmiga Willemstad. Det kändes som att komma till en nederländsk stad med oregelbundna husfasader i olika kulörer omgivet av mycket vatten.
Vi hade nu blivit lite hungriga och tog oss en burgare på donken innan vi skulle ge oss i lag med tull, immigration och hamnmyndigheterna. Det var lätt att hitta till tullen, men dessvärre hade de just stängt! Tusan också! Jaja, det är väl bara att åka ”hem” igen och åka in igen nästa dag, söndag.
Men, sa Elisabeth, hamnmyndigheten är stängd på söndag, så vi kan väl vänta till måndag och göra klart alltihop samtidigt. Detta är inte riktigt enligt regelboken och vi hade sett kustbevakningsbåten inspektera Spanish Waters dagen innan och de kastade långa blickar efter oss, där vi låg med vår gula flagg. Men ok, vi tar en chans.
Det gick bra; de lät oss vara, men vi hörde från den svenska båten Eos som också låg i Spanish Waters att de hade gjort inspektion på deras båt efter att vi lämnat Spanish Waters. Lite tur måste man ha!
Det var nu dags att transportera oss de sju sjömilen till Curacao Marina och då måste man passera den berömda pontonbron Queen Emma bridge (168m) som ligger tvärs över infarten till hamnen. Man ropar bara upp brovakten på VHF-en och då öppnar han bron som styrs med två stora dieselmotorer.

Infarten till Willemstad


Pontonbron öppnas för oss


Curacao Marina var en positiv erfarenhet och det fungerade bra att ligga där och jobba med Bijou. Vi hade gott om tid, vilket innebar att vi kunde vara turister också. Vi spelade golf, gjorde bilutflykter och gled omkring i Willemstad.

Golfspel som avkoppling                                         med en åsna i bunkern!


Här vill man inte hamna bland kaktusarna       Skönt med lite jacuzzi efteråt


Bilutflykt till Westpoint - nordvästra sidan       med blowholes


Utsikt över hamninloppet                                       Färggranna hus


Den flytande marknaden                                          med de flytande farkosterna på baksidan


Bijou åker upp på land
På alla marinor vi tidigare tagit upp Bijou använder man sig av en travellift – en mobil kran som lyfter båtarna ur vattnet. Så var det inte här. Man tog upp den på en slip med en trailer som backades in under Bijou. Det såg mycket säkert och proffsigt ut.

Bijou tas upp på land på en slip med trailer


The Ritz
När båten är på land blir det obekvämt att bo i den och eftersom vi hade arbete kvar att göra flyttade vi in på ett litet pensionat med studios i Willemstad – The Ritz. Vi kan rekommendera detta ställe som har pool, jacuzzi samt visar filmer på storbild på kvällarna.

Utanför vårt hostel                                                       och vid dess storbilds-TV vid poolen