Thursday 2 June 2016

Bahamas - Curacao 1/5 - 2/6

Översegling till Haiti
Efter allt matlagande var vi väl förberedda för en översegling till Ile a Vache på Haiti. De drygt 430 sjömilen gjorde det nödvändigt att planera för tre nätter. Men eftersom vi sannolikt inte skulle behöva tre hela dygn bestämde vi avfärden till 17.30 för att slippa komma fram under den mörka delen av dygnet.
Vi motoriserade runt nordsidan på Long Island innan vi satte segel. Vi började med ett rev i storen, men inför natten tog vi ett andra. Vi hade fin bidevind/halvvindssegling hela natten och då vinden avtog på morgonen tog vi ur reven och seglade med fulla ställ.
Framåt lunch dog vinden ut och motorn fick bekänna färg. Med vår tidsplanering hade vi inte tid att ligga och såsa. Jodå vinden kom tillbaks efter några timmar och nu med bättre vinkel, strax akter om tvärs.
Natten blev fin med lite schackspel och backgammon mot datorn för Elisabeths del och mycket musiklyssnande för Roger. I sundet mellan Cuba och Haiti – inloppet till Windward Passage - finns det trafiksepareringszoner som man bör undvika. Där går de stooora fartygen. I och med att vi styrde mera västerut fick vi vinden in akterifrån och vi fick tillfälle att stagsegla med tre segel. Då seglar båten väldigt stabilt och snabbt och man kan passa på att duscha på akterdäck utan problem.

Snabb och stabil stagsegling ger möjlighet till lite tvagning på akterdäck


Vi rundar Haiti
Inför tredje natten ökade vinden rejält och vi var framme vid Haitis sydvästra spets i mörker. Då det går ut en stor grund platå just där antog vi att det kunde finnas fiskedon. Det blir en omväg, men det är bäst att gå runt tänkte vi. Och det gjorde vi helt rätt i; då solen kom upp kl 6 såg vi mängder av alla dessa små kanotsegelbåtar som höll på med sina nät. Vi räknade till 21 stycken – oj, oj tänk att komma insusande mitt bland dem!!!

Vi rundar Haitis sydvästra udde (röda pilen) och får uppleva en vacker soluppgång


Spaning efter fiskenät
De resterande 75 sjömilen på sydsidan blev det motorgång och fiskenätspaning. Fiskarna har inga riktiga bojar att markera med utan ofta ligger det en eller två små petflaskor hopbundna av ett snöre. Vi lyckades undvika att köra in i några nät och framme i den lugna viken på nordsidan av Ile a Vache möttes vi av en massa boat-boys i små kanoter/piroger. Sådana har vi inte sett sen i Amazonas.

Ashley, som den förste killen hette, presenterade sig som vår guide och sen följde mängder av pojkar som ville utföra allehanda tjänster: tvätta skrov, skrapa botten, polera rostfritt, tvätta kläder (mamma), div. utflykter m.m.

Haiti utgör den västra, lite mindre delen av ön Hispaniola som man delar – kanske inte fullt broderligt – med Dominikanska Republiken. Efter allt härjande av europeiska kolonialmakter på Hispaniola slutade det hela med denna uppdelning efter ett inbördeskrig. Det finns en tydlig fransk influens på Haiti och alla talat franska i tillägg till sin kreolska. Dominikanska Republiken har istället en mycket stark spansk influens.

Att komma till Ile a Vache var som att förflytta sig 200 år tillbaka i tiden. Här finns inga riktiga vägar eller bilar. Den viktigaste statussymbolen för de fräckaste ungdomarna är istället motorcykeln. Det stora flertalet använder sig dock fortfarande av sina apostlahästar och ett transportera sig till fots timvis är helt normalt.
För att ta sig fram på havet använder man fortfarande sina piroger vilka är urgröpta stockar som de har täljt paddlar till. Pirogerna förvandlas till segelfarkoster med en tillyxad mast och hemmasydda segel.
De flesta sysslar med fiske och är i stort behov av nät, linor och segel. Vi kunde faktiskt bidra med en rejäl hög av linor som vi inte längre behöver, vilket mottogs tacksamt av Odileb, en av många boat-boys.

Ett urval av sjöfarkoster på Ile a Vache, Haiti






Den största religionen på ön är voodoo och därför kan det vara känsligt att ta bilder av människor. Enligt deras tro besitter man en makt över en person som man har på bild. Vi smygfotograferade i början men då vi frågade Ashley sa han att det inte var några problem med detta.

Odilebs bror har ett hotell med restaurant, berättade Odileb, och vi bokade genast bord för en lobster-middag. Han kom och hämtade oss som överenskommet paddlandes i en något större båt. Hotellet bestod av två rum vid en terrass mot havet. Rummen visades stolt upp och de hade fyra sängar var samt fina badrum.
På terrassen var det uppdukat för oss två och Mme Bea serverade oss alldeles utmärkt grillad lobster med tillbehör. Fler och fler av den stora familjen var nyfikna och anslöt och vi fick en bra inblick i hur det är att leva på denna ö. Även mamman som fött åtta barn var med liksom några barnbarn också. Ett av deras större problem är skolavgifterna för lite högre utbildning. Inte alla har råd att betala och då blir det helt enkelt ingen fortsatt skolgång.
Vi hade en mycket trevlig kväll med denna familj. Då det var dags för returen fick Odileb hjälp av sin bror att paddla oss tillbaka i mörkret. Nu var det motvind och lite sjö.

Härlig lobstersuppé dukades upp på Odilebs brors hotell/restaurang och hela familjen deltog


Marknad i grannbyn Madame Bernard
Måndagar och torsdagar är det marknadsdagar på ön. Dit ville vi ju såklart. Ashley tog oss gärna dit – det tar ungefär en timma att gå, sa han. Sagt och gjort; vi promenerade glatt iväg.
Det hade regnat på natten så våra sandaler blev snart nerlerade – smartare att gå barfota som de flesta andra - men våra fötter klarar inte riktigt det. Vi passerade alla möjliga bostäder från fina cementhus till enkla hyddor. Det fanns en del odlingar längs stigen och frukterna bars antingen av åsnor eller på huvudet.
Det tog oss två timmar av rask promenad till Madame Bernard som byn hette. Marknaden var väldigt gyttjig och rörig tyckte vi. Ashley´s tidsbegrepp var lite flexibelt, men hade han sagt att det skulle vara två timmars promenad till marknaden kanske han tänkte att vi inte skulle vara intresserade. Vi hade förväntat oss grönsaks- och fruktstånd, men vi lyckades bara köpa en vattenmelon, några avocados och gröna bananer med oss hem.

Marknadsplatsen



Segelbåtstaxi tillbaka
För att komma tillbaka till vår ankarvik föreslog Ashley att vi skulle ta en segelbåtstaxi. Det lät ju som en välsignelse, tyckte vi, så vi skulle slippa halka omkring på leriga stigar också på hemvägen.

Elisabeth blev mycket tveksam då vi vadade ut till båten. Alldeles för många ombord – är den verkligen sjövärdig? Vi skulle alltså segla med denna överriggade, överbelastade båt på öppet hav. Jodå, det blev den mest fantastiska segeltur vi någonsin varit med om.
Masten bestod av ett tillyxat träd, seglen var ett lapptäcke av begagnad segelduk och var fastbunden vid masten med snören. Men segla kunde den och undan gick det! Kaptenen stod på akterdäck som en gondoljär och höll i storskotet.
Vi var väl 12-14 personer ombord på denna lilla segelpirog och vi trängdes med färgglada damer som skulle hem efter en dag på marknaden då de gjort sina inköp. På durken vid Elisabeths fötter låg levande hönor och många hade säckar med diverse varor i.
Kaptenen levererade oss till vår vik där damen med hönorna också skulle av.

Taxistationen


Vi trängdes i den överlastade segelpirogen med last av levande hönor och förnödenheter


Damen med hönorna gick av vid vår hållplats och segelpirogen fortsatte med revat storsegel


Omskakande upplevelser
Denna dags upplevelser försatte oss i ett tillstånd av lätt chock. Hur kan livsvillkoren skilja sig så från vad vi är vana vid?
Men i ett avseende går utvecklingen lika fort på de flesta ställen; mobiltelefoner och mobilt nätverk har de flesta tillgång till. Och en boat-boy vid namn Pipi levererade snabbt ett sim-kort för en låg kostnad så att vi också fick internet.
Det var uppenbart att det var fattigt här och att det råder brist på mediciner. Vi gick igenom vårt husapotek och hittade mycket som vi kunde avvara. Väl inne på land fick vi hjälp att hitta till sjukvårdsinrättningen som tyvärr visade sig vara stängd.
Vid vår promenad passerade vi flera skolor för olika åldersklasser och vi mötte elever på väg hem från skolan.

Unga skolbarn på väg hem. Storebror håller koll på lillasyster.


Säsongen ebbar ut
Det märktes att säsongen för seglare var på väg att ebba ut. Vi var endast två segelbåtar som låg där ankrade. Under orkansäsongen får de inte många besökande segelbåtar. Då får de koncentrera sig på fiske istället för den lilla turism som vi segelbåtar utgör.

Far med tre söner paddlar hem efter morgonfisket


Avfärd österut
Innan vi seglade från Long Island hade vi varit i kontakt med Jean-Pierre – en seglarkompis från eskadern till Brasilien - som då var på Cuba. Jean-Pierre och hans kära Bina skulle också ta vägen via Ile a Vache och vi hoppades att de skulle komma innan vi var tvungna att dra vidare. Men så blev inte fallet; vi fick lämpliga väderprognoser för vårt nästa ben och var tvungna att ge oss iväg.
Om vi hade haft turen att få nordostliga vindar under tre dygn hade vi kunnat segla direkt mot Curacao, men på våren är det vanligare med sydostliga vindar, vilket i så fall skulle innebära kryss. Vår plan var därför att gå österut längs Hispaniolas sydsida för att få en bättre vinkel vid nästa etapps segling till Curacao. Vi hade nu två dygns segling framför oss, varav första dygnet blev motorgång i stompig sjö till Isla Beata. Det gick inte fort och var ganska jobbigt.
Då vi passerat Isla Beata vred vinden söderut och vi kunde sätta segel. Efterhand vred vinden ytterligare och ökade i styrka och vi insåg att vi skulle ha en möjlighet att nå en annan marina – Marina Casa del Campo - längre österut än vi planerat innan mörkret skulle lägra sig. Det skulle ju innebära ännu bättre vinkel mot Curacao, så vi försöker väl då! Men vi var lite förbryllade över motsägande uppgifter om marinan. I vår seglingsguide beskrivs marinan väldigt positivt och man kan förvänta sig hjälp vid tilläggningen. Men i sjökortet står det att det är en privat marina. Jaja, tänkte vi, de kan väl inte slänga ut oss. Vi provar!
Under natten ökade vinden ytterligare och vi gick mot hög och krum sjö. Vi var till slut tvungna att ta ett tredje rev i storseglet och då blev det mycket behagligare segling.
Då vi befann oss strax utanför inloppet till marinan ropade vi upp dem på VHF-en. De svarade och då vi bad att få en plats för Bijou blev det helt tyst. Vi ropade upp igen – inget svar. Ajajaj, tänkte vi, var det privat i alla fall?
Vi gick in i marinan och fortsatte anropa men utan framgång. Vi spanade efter någon marinero på bryggorna – det är en stor marina – men fann ingen. Vi letade efter någon båtplats där vi själva kunde lägga till och hittade till slut en plats där vi kunde ligga med bredsidan mot kajen. Denna plats var egentligen avsedd för superyachts.
Efter en välförtjänt öl plockade vi ihop lite duschgrejor och tänkte försöka hitta någon att prata med samt få en dusch. Då kom plötsligt en golfbil körande ut till oss på kajen. Ur steg en man i uniform och vi hälsade på varandra. Vi förklarade vad som hänt och frågade om vi kunde ligga kvar där. Nej, vi är tvungna att flytta på er, svarade han. Vänta fem minuter så skickar jag några gubbar. Ok, sa vi.

Fem minuter senare kom han tillbaka med golfbilen full med folk. Han anvisade en plats på bryggan mittemot och skickade med oss två gubbar ombord på Bijou. Vi gick mot den anvisade platsen och upptäckte då två gummibåtar med två gubbar i varje som skulle assistera oss vid tilläggningen. På bryggan stod dessutom fyra man och väntade på att ta emot linorna. Det var alltså tio gubbs och två dingar som hjälpte oss i vår tilläggning. Det gick naturligtvis väldigt smidigt och bra.
Kommer ni utomlands ifrån eller lokalt, frågade militären. Vi kommer från Haiti och behöver checka in, sa vi. Ok, då återkommer jag med tull, immigration mm om en stund. Fint, sa vi.
Fem minuter senare kom en ny golfbilslast med tjänstemän, fem till antalet. De hade förberett blanketterna och det var bara att skriva under på diverse ställen, betala avgifterna och sedan var det klart! Vi har aldrig tidigare upplevt maken till service. Det var alltså vår seglingsguide som hade rätt. Men det fanns också en del privata kajplatser och de var väl dessa som syftades på i sjökortet.
Anledningen till att de inte svarade på vårt VHF-anrop var att mannen i andra ändan inte talade engelska, enbart spanska.
Här stannar vi länge och lyxar till det, tänkte vi! Det kände vi att vi behövde efter leriga promenader och marknadsplatser på Haiti. Men det ville inte riktigt väderprognoserna. Vi fick bara fyra dagars lyxliv innan det var dags att ge oss iväg igen. Men vi fick en god middag på en av marinans fina restauranger samt njuta av AC i båten. Detta kostar vi bara på oss då vi har landström.

Fullt med motorbåtar i Marina Casa del Campo och breda gator i resorten


Sen avgång och oväntad påhälsning
Utcheckningen på morgonen gick inte fullt lika smidigt. Vi blev lurade på elförbrukningen och Roger var som ett litet åskmoln på grund av frustrationen. Pengarna var inte det stora problemet utan det faktum att vi inte hade tid att gå till botten med det pga att vårt tidsschema till Curacao var mycket tight. Så det var bara att bita ihop.
Vi fick hjälp att lägga ut och skyndade oss iväg, lite försenade som vi var. På denna säsongens sista etapp räknade vi med att det skulle bli snabb segling i bra vindar med sann vind in tvärs om Bijou. Medelfarten över de drygt 400 sjömilen borde alltså ligga runt 7,5 knop och därför borde vi klara oss med tre dagar och två nätter. Alltså gick vi så tidigt vi kunde på morgonen. På grund av sent öppnande marinakontor och krångel med elavläsningen kom vi tyvärr inte iväg förrän strax efter tio!
Nåväl, om det inte skulle fungera hade vi en plan B som innebar att vi skulle ankra i en halvskyddad vik på Curacaos nordvästsida.
Det började skapligt och vi njöt av fin och snabb segling.
Framåt skymningen blev vi plötsligt uppropade på VHF-en. ”Sailing vessel Bijou, Sailing vessel Bijou from US Warship 62”. Vad är det frågan om, tänkte vi, men sansade oss och svarade på anropet. En barsk röst på andra sidan begärde in massor av uppgifter från oss och efter att vi svarat på allt frågade vi vad syftet var. De meddelade då att de patrullerade Puerto Ricos vatten och att de kollade upp båtar i närheten. Han avslutade med: ”Just call us if you need any assistance”. Och det lät ju bra att ha ett krigsfartyg som backup!

Fördäcksgasten justerar focken                   US Warship ropar upp oss


Nya påhälsningar
Natten löpte på utan problem och till morgonkaffet hörde vi plötsligt motorljud ovanför oss. Vi tittade upp och fick se en helikopter som kretsade runt oss och studerade oss på nära håll. I dörröppningen satt en fullt utrustad ytbärgare och vi undrade om de hade tänkt att borda oss. Några minuter kretsade de runt oss men de ropade aldrig upp oss. Vi fick aldrig klarhet i vilken nationalitet helikoptern hade.
Under andra dagen hade vi ganska svaga vindar och förberedde oss mentalt på plan B, dvs ankring på halvskyddad plats. Men under natten drog det igång igen och vi seglade hela natten med snittfart över 8,5 knop, så hoppet om att komma fram enligt plan A kom tillbaka. Vi var till och med tvungna att ta ett tredje rev i storen för att det inte skulle bli för jobbigt.
Vi fick sällskap av en sjöfågel som ville ha lite gratisskjuts. Han satt på pulpiten i tolv timmar och vilade innan han gav sig iväg igen.

En helikopter inspekterade oss närgånget        och ett annat flygfä bordade oss


Plan B blir plan A
Vi rundade Curacaos västra udde vid 13-tiden och planerade att ta vår lunch i första ankarviken, där vi skulle ligga första natten (Plan B). Vi trodde det skulle vara lä på öns västra sida men det blåste nästan värre här. Ankarviken visade sig vara i princip öppet hav och det fanns alltså ingen plan B.
Nu hade vi vinden i näsan och det var bara att snabbt ta ner seglen och motorisera med 2300 varv/minut för att ha en chans att hinna fram till huvudmålet, 27 M bort, innan det blev mörkt. Vi skulle nämligen lägga oss i Spanish Waters och i passagen in dit är det farligt att gå i mörker. Det är smalt, krokigt och på sina håll riktigt grunt. Det är alltså ”eyeball navigation” som gäller.
Vår maskin gjorde oss inte besvikna, utan tog oss in till Spanish Waters där vi direkt hittade en perfekt ankarplats och släppte vårt ankare. Vi tog ett snabbt dopp och då vi kommit upp ur vattnet hade mörkret lagt sig. Och då blir det svart! Inte som hemma i Sverige…
Jag ska lägga till att vi naturligtvis fick en uppvaktning till av helikopter. Curacaos kustbevakning var också tvungna att ta sig en rejäl titt på oss. Vi har aldrig tidigare upplevt så stort intresse för Bijou.

Curacao ligger strax norr om Venezuela och ingår i ABC-öarna; Aruba, Bonaire och Curacao. Öarna tillhör Nederländerna så det känns lite ”hemma” jämfört med andra öar. Dom har egen valuta och eget språk – Papamiento – men alla talar dessutom utmärkt engelska. Vi uppskattar att ca 10% av befolkningen är vita.
Vi har pratar med många seglare som finner Curacao Marina bra och dessutom ligger ABC-öarna utanför orkanbältet. Här finns några skyddade havsvikar där man kan ankra och den största – där dom flesta seglare ligger – kallas Spanish Waters.
Det var alltså hit vi gick för att ligga några dagar och vila ut samt förbereda oss och Bijou inför upptagningen På Curacao Marina. Eftersom det är så varmt här i Curacao är det skönt att ligga där man kan svalka sig ofta. Om man nu kan kalla det svalka i det 28-gradiga vattnet…
En av uppgifterna var att ta ut lite luft ur dingen, vilket Roger löste genom att krypa in under den. När luften släppts ut blev dingen som ett lock. Hjälp!!!! Tur att Elisabeth var i närheten. Men vänta lite, sa hon, jag måste ta ett kort! Livet är tufft för en seglare…

Kapten fastnade under dingen


Willemstad
För att checka in i Curacao måste man ta sig in till huvudstaden Willemstad och det gör man via buss. Vi gav oss iväg på eftermiddagen dagen efter och drygt en timme senare var vi inne i det charmiga Willemstad. Det kändes som att komma till en nederländsk stad med oregelbundna husfasader i olika kulörer omgivet av mycket vatten.
Vi hade nu blivit lite hungriga och tog oss en burgare på donken innan vi skulle ge oss i lag med tull, immigration och hamnmyndigheterna. Det var lätt att hitta till tullen, men dessvärre hade de just stängt! Tusan också! Jaja, det är väl bara att åka ”hem” igen och åka in igen nästa dag, söndag.
Men, sa Elisabeth, hamnmyndigheten är stängd på söndag, så vi kan väl vänta till måndag och göra klart alltihop samtidigt. Detta är inte riktigt enligt regelboken och vi hade sett kustbevakningsbåten inspektera Spanish Waters dagen innan och de kastade långa blickar efter oss, där vi låg med vår gula flagg. Men ok, vi tar en chans.
Det gick bra; de lät oss vara, men vi hörde från den svenska båten Eos som också låg i Spanish Waters att de hade gjort inspektion på deras båt efter att vi lämnat Spanish Waters. Lite tur måste man ha!
Det var nu dags att transportera oss de sju sjömilen till Curacao Marina och då måste man passera den berömda pontonbron Queen Emma bridge (168m) som ligger tvärs över infarten till hamnen. Man ropar bara upp brovakten på VHF-en och då öppnar han bron som styrs med två stora dieselmotorer.

Infarten till Willemstad


Pontonbron öppnas för oss


Curacao Marina var en positiv erfarenhet och det fungerade bra att ligga där och jobba med Bijou. Vi hade gott om tid, vilket innebar att vi kunde vara turister också. Vi spelade golf, gjorde bilutflykter och gled omkring i Willemstad.

Golfspel som avkoppling                                         med en åsna i bunkern!


Här vill man inte hamna bland kaktusarna       Skönt med lite jacuzzi efteråt


Bilutflykt till Westpoint - nordvästra sidan       med blowholes


Utsikt över hamninloppet                                       Färggranna hus


Den flytande marknaden                                          med de flytande farkosterna på baksidan


Bijou åker upp på land
På alla marinor vi tidigare tagit upp Bijou använder man sig av en travellift – en mobil kran som lyfter båtarna ur vattnet. Så var det inte här. Man tog upp den på en slip med en trailer som backades in under Bijou. Det såg mycket säkert och proffsigt ut.

Bijou tas upp på land på en slip med trailer


The Ritz
När båten är på land blir det obekvämt att bo i den och eftersom vi hade arbete kvar att göra flyttade vi in på ett litet pensionat med studios i Willemstad – The Ritz. Vi kan rekommendera detta ställe som har pool, jacuzzi samt visar filmer på storbild på kvällarna.

Utanför vårt hostel                                                       och vid dess storbilds-TV vid poolen