Efter överfarten från Bonaire tog vi det lugnt några dagar på Culebra. Vi la oss i Ensenada Honda och började med att ta en promenad till den lilla flygplatsen där vi checkade in.
Vi hade egentligen velat lägga oss i något av de fina ankringsställen som Culebra erbjuder, men det blåste för mycket, tyckte vi. Vattnet i Ensenada Honda lockar inte till några bad – dessutom såg vi äckliga maneter simma omkring där – så vi tog en promenad till norra änden av ön, till Melones Beach, där vi svalkade oss med härliga dopp i havet. På vägen dit såg vi ett hus med konstnärligt utsmyckad parkeringsplats. Det är annat än ordinär grafitty!
Vackert utsmyckad parkeringsplats på Culebra
Gatufest på Nyårsafton i Culebra
Eftersom vi har tänkt fira Nyår här med Kristian och Helena sonderade vi tänkbara restauranger, men det visade sig att det skall vara en stor gatufest downtown Culebra med live Latino Music, så det får bli huvudplanen. Äntligen lite mer medryckande Latino Music!
Efter några dagar hade vinden lagt sig och vi gick ånyo till flygplatsen för att checka ut.
”Vart ska ni gå?”, frågade tjänstemannen sr Encarnation som vi hade besvär med i våras då vi skulle checka in.
”Till USVI”, svarade vi.
”Det tillhör också USA, så då kan ni checka ut då ni går därifrån”, sa tjänstemannen.
”Ok”, sa vi och hoppades att det skulle fungera.
Vi gav oss iväg tidigt nästa morgon och fick en härlig kryss österut. Vi hade inte definitivt bestämt var vi skulle ligga över natten; man har ju sällan några exakta itineraries då man seglar, men det blev slutligen i Christmas Cove, en liten bay öster om St Thomas, som vi kastade ankar på seneftermiddagen. Man ligger skapligt skyddat här, men det finns inte så mycket att göra.
Vi längtade tillbaka till St John, där vi låg förra året och beslutade oss för att gå till Francis Bay, en stor och skyddad bay.
Större delen av St John är naturskyddsområde, vilket innebär att man inte får ankra utan måste använda befintliga bojar. Vi känner oss alltid lite nervösa då vi måste ligga vid boj. Man vet ju inte hur noggrant de underhåller sina bojar. Men vi brukar dyka ner och försöka skapa oss en bild av hur linorna ser ut.
Det finns gott om vandringsleder som utgår från Francis Bay och vi kände behov av att röra på oss och gav oss morgonen efter iväg på långpromenad.
Solnedgång över Francis Bay, USVI Vacker flora att njuta av under promenaden
Termitstackar? Snygga reg-skyltar också i USVI
Flockbeteende vid val av ankarplats
Det skulle bli en blåsig natt och vi hade därför lagt oss i den södra delen av Francis Bay, egentligen Maho Bay, för att det där såg ut att vara lite bättre skyddat av berg. Då vi kom dit låg det båtar både här och i den norra delen av Francis Bay. Men under eftermiddagen började båtarna flytta sig från där vi låg till den norra sidan. Och nyanlända båtar la sig allihop i norra ändan. Till slut låg vi ensamma kvar medan ett tjugotal båtar trängdes på den norra sidan. Märkligt, tänkte vi. Vet de något som vi inte vet?
Men det visade sig att vi hade utmärkt skydd medan de andra fick minst lika mycket vind som vi. Det är märkligt vilket flockbeteende som finns; även till havs. Nästa dag låg båtarna mer jämnt fördelade igen.
Roger kände behov av att vara nyttig och bestämde sig för att åka upp i toppen av masten och byta vårt 3-colour light som slutat fungera. Vi fick en ny av tillverkaren Lopolight till ett kraftigt reducerat pris pga deras tidigare kvalitetsproblem. Efter några timmar i masttoppen var det dags att sätta på navigationsljuset som fungerade utmärkt. Även ankarljuset fungerade, men det visade sig att Roger istället kopplat in strobolight till detta. Roger hade inte energi kvar till att ändra denna detalj, och dessutom hade vi lagt märke till att Loupan hade strobolight som ankarlanterna. Så nu har vi raskt blinkande vitt ljus som ankarlanterna. Det är lätt att hitta tillbaka till båten då det är mörkt och vi är förmodligen (tillsammans med Loupan) fräckast i Karibien. Man får en härlig vy 20 meter upp i masten!
Bijou från ovan
Utcheckning från USVI
Så var det då slutligen dags att checka ut från USA-territorierna och vi gick till Cruz Bay för ändamålet.
”Vart ska ni gå?”, sa den allvarsamma kvinnliga tjänstemannen.
”Till BVI”, svarade vi.
”Då behöver ni inte checka ut”, genmälde hon.
”Ok”, sa vi, nu ännu mer oroliga för att det hela inte skulle fungera då vi kom fram till de tuffa tjänstemännen på BVI. Den som lever får se, tänkte vi.
Cruz Bay är ett mysigt samhälle och vi fick syn på ett etablissemang som sålde frozen yoghurt. De hade många läckra smaker samt sextio(!) olika toppings därtill. Man tog för sig i en bägare och därefter vägdes härligheten och priset kalkylerades. Det var inte billigt! Men gott!!
Frozen yoghurt med 60 olika toppings
Äntligen i BVI
Det var med blandade känslor vi lade till i Sopers Hole, BVI, där vi skulle checka in. Skulle det fungera att säga att last port of entry var USVI medan stämpeln i vårt pass visade att vi gått in i Puerto Rico? Och ingen stämpel visade att vi gått därifrån.
Jodå, det fungerade perfekt. Inga besvärande frågor uppkom och vi checkades smidigt in i det lilla luftkonditionerade kontoret. Men jargongen var hård och deras käftar är välsmorda.
Vi var nu endast på avståndet en kvart med taxi från Nanny Cay som har en riktigt välsorterad Budget Marine chandler. Här skulle det inhandlas impeller till elverket (detta envisa projekt som aldrig verkar ta slut) samt en vacuumventil till aktre toaletten, vars existens vi varit totalt ovetande om (vacuumventilen alltså) men som nu slutat fungera.
Vi kom istället ut från Budget Marine med en handburen VHF (den gamla lade av för någon vecka sedan) samt en fläkt!
”Det kan väl vara skönt med lite luftcirkulation”, sa Elisabeth.
”Ok då da, sa Roger.
”Oj, vad jag sovit gott inatt”, sa Roger på morgonen!!!
Projekt elverk fick väl vänta några extra dagar, tills vi skulle komma till Spanish Town, där nästa Ships chandler ligger. Vi får väl fortsätta stödladda batterierna med huvudmaskin.
Före hemfärd intog vi lunch på en riktigt bra restaurang i Nanny Cay´s marina. Det var den bästa kycklingsallad Roger någonsin ätit! Och utsikten från vårt bord var magnifik.
Utsikt från lunchbordet vid Nanny Cay Marina
Pusser´s Rum
Väl tillbaka fyllde vi på skafferiet och barskåpet. Vår favoritrom är Pusser´s och det finns en specialaffär för den här. Sopers Holes Supermarket är också väldigt välsorterad, speciellt med avseende på engelska såser, chutneys mm och vi försåg oss väl.
På väg till Spanish Town tittade vi in till Norman Island där vi i the Bight inspekterade några restauranger inför Kristians och Helenas besök. Det såg mycket lovande ut men vi nöjde oss med en drink under Happy hour.
Kryssningsfartyg av klassiskt stuk utanför The Bight
Spanish Town, Virgin Gorda
Spanish Town är huvudorten på Virgin Gorda och som namnet antyder arbetade massor av spanska människor i gruvorna där för många år sedan. Numera finns här en liten stad med det mesta man kan behöva samt en skyddad och bra marina med allt som hör därtill.
Vi behövde SIM-kort till vår dator för att få internet samt med spänning såg Roger fram emot om det kunde finnas rätt sorts impeller till elverket. Det gjorde det! Nu skulle det äntligen skruvas på elverket igen!
Nästa dag gav sig Roger mycket motiverad på elverket för att en kort stund efter konstatera att ytterligare en impeller var trasig och att inget kylvatten letat sig igenom elverket.
”Nu får vi ta in någon som kan detta”, sa Elisabeth trött, medan Roger kliade sig i huvudet.
”Dags att tänka till på nytt”, tänkte Roger och grävde sig ner i manualen.
Roger började spola igenom olika avsnitt av kylvattensystemet och konstaterade att det var ok fram till vattenpumpen, men helt stopp därefter.
”Hur kan man backflusha det avsnittet?”, tänkte Roger och återvände till manualen.
Efter lite meckande backflushades det avsnittet och efter en liten stund kom det skräp i vattnet. Efter ytterligare en stund var flödet helt obehindrat.
”Yes”, sa Roger. ”Nu är vi nära den slutliga lösningen”.
Slangarna återmonterades, en ny impeller installerades (Johnson Pump måste ha fått en kraftig försäljningsökning den senaste tiden) och det var dags att trycka på knappen. Jajamen, nu tickade elverket igång och ett kraftigt flöde av kylvatten kom ut ur avgasröret. Check.
Nästa dag vaknade vi med solen och före kl 10 hade vi hämtat tvätt, handlat mat och tankat diesel. Vi motoriserade upp till Gorda Sound där vi tänkte lägga oss bakom Prickly Pear där vi legat tidigare och som gett oss bra skydd. Det skulle nämligen börja blåsa igen.
Lägg märke till punchverandan på akterdäck Julsmyckade båtar börjar man se
Inblåsta i Gorda Sound
Det var oväntat få båtar i Gorda Sound, och även på de andra delar av BVI där vi varit. Förra gången vi var här – för 1½ år sedan – var det fullt med charterbåtar. Det är förmodligen försäsong ännu.
Vi blev liggande bakom Prickly Pear fyra dagar och det blåste rejält, men det gick ingen nöd på oss. Vi är trygga med vårt ankare.
Vi hade letat upp ett nytt skyddat ställe att ligga på eftersom det fortsatt skulle blåsa ganska hårt. Vi valde ut Cane Garden Bay på Tortolas västra sida och seglade dit med läns och endast försegel uppe. Det var gott att lufta ett segel; det blir ganska mycket motorgång annars här i BVI.
Cane Garden Bay är en stor Bay innanför några rev och det finns gott om bojar att förtöja vid. Normalt gillar vi inte att ligga vid boj, men här i BVI har vi fått förtroende för att man regelbundet underhåller sina bojar.
Namnet på bukten indikerar att det odlas sockerrör här och det brukar innebära att man destillerar rom. Mycket riktigt, vid vår eftermiddagspromenad hittade vi ett romdestillery med anor långt bakåt i tiden. Vi är tveksamma till om de fortfarande är i produktion.
Bukten erbjöd mycket gott skydd och vi tog igen den sömn vi gick back i det blåsiga Gorda Sound. På kvällen kom en motorbåt ut till oss, knackade på och frågade om allt var väl med oss.
”Jodå”, sa vi, ”vi mår utmärkt”.
”Well, eftersom ni har strobolight på och det är den internationella signalen för distress (nöd) tänkte vi att det var bäst att titta till er”, sa de vänliga människorna.
”Det kanske inte var en så bra idé med den blinkande ankarlanternan i alla fall”, konstaterade vi. Och några dagar senare åkte Roger upp i masten och kopplade in den traditionella ankarbelysningen. Nu är vi tämligen ordinära igen.
Cane Garden Bay - en mycket skyddad bay Callwood Rum Distillery med gamla anor
Jost van Dyke
Några norska seglare vi mötte rekommenderade White Bay på ön Jost van Dyke om man har ungdomar med sig.
"Då får vi utforska den", tänkte vi.
Det var bara ca en timmes motorgång från Cane Garden Bay och vi kom fram före lunch. Här ligger ankringsområdet helt omgivet av rev och det var två smala passager in mellan reven. Vi hittade en boj och förtöjde efter visst besvär. Det var tur att vi var så tidiga; snart var alla bojar upptagna.
På stranden finns ett antal barer och restauranger och det är många turistbåtar som skeppar hit bad- och barsugna människor över dagen. Men det finns också lite yachtisar som vi som hittar dit.
Det finns ingen dingebrygga iland utan själva grejen är att man simmar in med några dollar i en plastpåse. Den mest populära baren är ”Soggy dollar bar” och namnet har väl sin naturliga förklaring. Vi simmade in och promenerade längs stranden och tog sedan en svalkande cola på Soggy dollar bar.
Vi har ännu inte slutat att förundras över alla amerikaner som alltid har ett glas eller en flaska i ena handen – oavsett om de badar, promenerar eller vadhelst de än gör. Det verkar vara deras snuttefilt.
Ankringsplatsen vid White Bay En sjösäker 20-dollar sedel
Man simmar in mot stranden
och beställer något på Soggy Dollar Bar och amerikanarna tar med sig drinken i havet
Diamond Cay
Då vi ändå var på Jost van Dyke passade vi på att gå till Diamond Cay som kanske är mest känd för den lilla promenaden man kan ta till ”The Bubbly Pool”. Vi kände behov av att röra på oss och fick ett härligt svalkande dopp i poolen. Vi var faktiskt ensamma där!
Sjön bryter in i The Bubbly Pool och Elisabeth njuter av svalkan
Vi träffar på svenskar
Eftersom det skulle blåsa upp till kuling några dagar hade vi bokat plats i Virgin Gorda Yacht Harbour Marina. Vi behövde ju dessutom fylla på i skafferierna inför ungdomarnas besök. Det är ju bara en vecka kvar tills de kommer!
Då vi är inne i supermarketen hör vi röster på klingande svenska och vi tar naturligtvis kontakt. Det var länge sedan vi träffade svenskar.
Det visade sig att den ena hade köpt en båt – en Vindö 90 – här ”på rot” för tre år sedan och att han nu tagit med sig en entusiast som själv totalrenoverat sin Vindö 90 under några år. Eftersom denna Vindö 90 stått här på land utan täckning i tre år finns det en hel del att göra på båten. Men ägaren är slöjdlärare till yrket och kan säkert omvandla sitt renoveringsobjekt till nyskick. Och alla problem med vad han ska göra på sin fritid är som bortblåsta.
En Vindö 90 med svensk ägare poserar med Roger på sin blivande skönhet
Tomten besöker Virgin Gorda
Det är stort med jul här på BVI och överallt hör man traditionella julsånger, men de har gjorts om till raggie.
En eftermiddag var det en lång kö med barn på marinan. Det var faktiskt tomten som hade mottagning och varje litet barn fick en julklapp.
Små och stora barn köar för att få en klapp av tomten
